Skarpa Förslag

Skarpa Förslag 1

Det börjar så smått bli dags att mejsla ut skarpa förslag att reta opinionen med. Eftersom jag inte räds att stå för mina åsikter börjar jag med den alltid så närvarande migrationsfrågan.

Jag kan börja med konstaterandet att Tove Lifvendahl, chef på SvD:s (obundet moderat) ledarredaktion, i gårdagens upplaga menade att “Minskad invandring är inget självändamål”.
Detta är givetvis vad man kan förvänta sig läsa i en i grund och botten socialistiskt publikation. Dock inte för att den uppbär presstöd och av principiella skäl måste dansa någorlunda efter maktens pipa. Snarare beror det på att just den åsikten om invandring/bidragsmigration är mer eller mindre huggen i sten i Sverige.

Jag vill påstå att så inte är fallet. För mig och många andra ser det tvärtom ut som om nationen Sverige inte mår bra, rentav går under, av trycket vi får utstå.
Man försöker förklara för oss att så inte är fallet. Möjligen kan man sträcka sig till att prata om upplevd otrygghet.
Man får exempelvis anta att den upplevda otryggheten när man går till vissa frisörer, eller jobbar som polis i Göteborgs särskilt utsatta områden, rakat i höjden på sista tiden.

Varför är just en upplevd otrygghet den enda känslan som man inte ska ta på allvar i ett samhälle där det annars är vedertaget att allt annat just kan byggas på känslor om och kring allt möjligt?
Att känna sig som en kvinna fast man är man är helt i sin ordning. Att känna sympati för bidragsmigranter som knivskär folk är helt i sin ordning.
Med upplevd otrygghet är bara fel, fel och fel. Det är absolut inte i sin ordning.

För att rätta till sakernas tillstånd föreslår jag följande.

Invandring endast vid inbjudan och noll bidrag till icke medborgare.
På så sätt slipper vi bidragsmigranter som belastar det allmännas kassa. Den som vill får givetvis bjuda in folk från världens alla hörn, men kulorna får de stå för själva.
Inget är så lätt som att vara solidarisk med andras pengar. Vi som mot vår vilja tvingas vara “solidariska” via skattsedeln kan dock hålla oss för skratt.

Tillbakadragande av de flesta medborgarskap som utdelats de senaste tjugo åren.
Man ska kunna bevisa att man bidragit till samhället, inte tärt på det. Bevisbördan skall läggas på den som har medborgarskapet.
Grundregeln skall vara att man varit nettobidragsgivare till samhället.

Automatisk utvisning vid brott.
Ribban för detta skall läggas lågt. Vi har ingen vettig användning av människor som inte respekterar lagar och regler.

Förbud mot moskéer
Kommuner ska själva få besluta om vilka religiösa yttringar som är lämpliga att godkänna. Detta är självklart inget som kan styras från riksdagen. Religionsfrihet måste även få innebära frihet från religion.

Medborgarskap endast efter 20 år, sponsring av minst 3 medborgare och bevisad kulturell assimilation. Detta är kanske det viktigaste kravet av dem alla. De flesta av dagens problem tycks härröra från att bidragsmigranter är totalt resistenta mot vår kultur som sådan. Det kan jag inte acceptera.
Dessutom skall medborgarskap vara något högt eftertraktat som det är värt att kämpa för. Medborgarskap som delas ut slentrianmässigt får inte den statusen.

Återvandringsbidrag.
Givetvis ska vi med ekonomiska medel uppmuntra dem som finner att kraven i Sverige är för högt ställda för dem att flytta ut.
Särskilt ömhudade medborgare skall också uppmuntras att bidra själva till privata fonder. Som klassiska liberaler är vi lösningsorienterade.

Där har jag en radda med skarpa politiska förslag i sann klassisk liberal anda som man borde kunna diskutera med andra partier. För mig är nämligen inte invandring i sig ett självändamål. Ett fritt land är det däremot.