Sjuk Vård #2

Sjukvården, eller den sjuka vården, förtjänar att genomlysas både på längden och bredden. Idag tänkte jag tala om Region Hallands lönepolitik.

Såhär är det, om det nu gått någon förbi, att vi under ett och ett halvt år har pinats av ett dödsmördarvirus. Eller pinats och pinats, det beror egentligen på vem man frågar.

Om man som jag är en fullt frisk och ganska vältränad man som förutom under arbetstid, där nödvändiga skyddsåtgärder har vidtagits, lever ett ganska socialt isolerat liv har det rullat på som vanligt.

För människor som tillhör riskgrupper, särskilt äldre, har det inte varit lika muntert. Att ha varit utsatt för så kallad äldrevård har fungerat rent dåligt. Det blir lätt så i ett land där äldre sätts på undantag och man i vissa områden tvingas slå larm om att personalen på äldreboenden måste utbildas i svenska för att klara sina arbeten.

Det är självklart också suboptimalt att personalen inom äldrevården själv måste införskaffa skyddsutrustning. Eller att begreppet kohortvård är okänt för ledningsgrupperna. Samt, givetvis, att regionernas sjukvård är gravt underdimensionerad när många blir ganska svårt sjuka på en och samma gång.

Det förtjänas att påpekas att antalet intensivvårdsplatser i Sverige ligger bland de lägsta i Europa. Vidare att intensivvårdsplatser inte bara är något man stampar fram ur ingenting. Förutom utrustningen måste du nämligen ha välutbildad personal att bemanna med.

I Sverige har det blivit så att annan vård har fått stå tillbaka. En vårdskuld har uppstått och nu måste den betalas tillbaka.
Som vanligt har politiker och tjänstehen tagits på sängen av att verkligheten, ännu en gång, har hunnit ifatt dem. Som vanligt verkar de förvånade över det enkla faktum att värdegrundsdokumenten inte räddar dem.
Det som trilskas denna gång är att sjuksköterskor upptäckt att de kan få mer betalt av andra arbetsgivare än regionerna.

I Halland är det bland annat specialistsjuksköterskor inom anestesi och intensivvård som lockas över till privata företag. Vilket är besvärligt när operationsköerna ska betas av.
Snittlönen för en specialistsköterska inom anestesi ligger i Halland på 38000 devalverade svenska kronor i månaden. Hos det privata bemanningsbolaget kan samma person tjäna 60000-70000 kronor i månaden.

Tydligen har Region Halland ett avtal med Vårdförbundet att särskilt viktiga personalgrupper skulle få ett påslag på 10000 kronor under perioden 2019-2021. En ur gruppen ”särskilt viktiga personalgrupper”, en sjuksköterska på Regionsjukhuset i Halmstad, intervjuas i Hallandsposten och säger att hon fått 600 kronor mer på lönebeskedet.

Det är med andra ord skarpt läge. Personalen som jobbar på golvet och producerar annat än högstämda dokument och intrikata flödesscheman verkar strunta fullständigt i det som tjänstehen och politiker tycker, nämligen att sjuksköterskeyrket i första hand ska vara ett kall och att eventuell ekonomisk nytta är underordnat andra och högre syften.

Låt vara att en sjuksköterska som intervjuas säger följande: ”– Jag vill att vi ska erbjuda en bra vård i Region Halland. Som bemanningssjuksköterska gör man bara en punktinsats och allt annat lämnas därhän. Man är ju inte engagerad i att utveckla verksamheten.”
Hon har tydligen fått flera förslag från bemanningsföretag att börja jobba för dem, men fattat ett för henne rimligt beslut att rida ut stormen och jobba kvar inom regionen.

Det reportaget i Hallandsposten avslöjar är att Sverige har en dysfunktionell skattefinansierad vård som inte klarar av sitt uppdrag. Frågan är hur man ska lösa det?

Det enklaste svaret på den frågan är givetvis att man bara ska sysselsätta sig med det som på byråkratiska och politiska kallas för kärnuppgiften.

Inom sjukvården är det föredömligt enkelt att definiera kärnuppgiften. Det är nämligen hälso- och sjukvård.
Hälsovård är det förebyggande. Sjukvård när folk är sjuka. Hela verksamheten ska kretsa kring dessa begrepp, allt annat är totalt ointressant.

Eftersom vi inte inom en snar framtid kan hoppas på att reorganisera regionerna är det en from förhoppning att politiker och tjänstehen begriper detta. Som väljare kan vi hjälpa till genom att ställa krav och vårda den rösträtt vi har begåvats med när vi traskar till valurnorna 2022.

I det specifika fallet med lönerna till sjuksköterskorna finns det en mycket rimlig fråga att ställa.
Hur kan politiker och tjänstehen förklara att våra skattepengar omfördelas till att betala privata vårdbolag och deras stafettfolk, när stafettfolket ursprungligen slutat sina anställningar på regionerna för att de fått för dåligt betalt?

Det låter minst sagt som att gå över ån efter vatten!