Sjuk Vård
Sjukvården i Sverige är en sjuk vård.
Under ett år har Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, kontrollerat akutsjukvårdens vårdplatsbrist. Tillsynen har skett på samtliga universitetssjukhus samt minst ett sjukhus per region. Resultatet är minst sagt nedslående.
Samtliga 27 sjukhus har fått kritik, i Läkartidningen¹ kan man läsa följa sammanfattning: ”Patienter som fått ligga i avföring och urin i timmar på Akademiska sjukhuset i Uppsala, en patient i Sundsvall som dött av hjärtstopp i korridoren på väg till röntgen eftersom defibrillatorn blockerades av en säng, och patienter i Växjö som tvingats köa till akuten i ett obemannat väntrum.”
En spontan tanke som dyker upp i mitt huvud är att det inte är undra på att höga vederbörande, våra ”folkvalda” politiker, springer omkring som yra höns när relativt ofarliga virus sprids över jorden. De borde nämligen om någon ha insikt i hur skört systemet är. När det verkligen, alltså på riktigt allvar, smäller till kommer Sverige stå sig slätt.
Sjukvården kommer helt enkelt bryta samman.
För Sveriges del kan akutsjukvården sammanfattas på följande sätt. Den är politikerstyrd och skattefinansierad.
I den allra våtaste av en socialists drömmar innebär det att resurserna fördelas på ett optimalt demokratiskt och resurseffektivt sätt. I verkligheten innebär det bland annat: ”Patienter som fått ligga i avföring och urin i timmar på Akademiska sjukhuset i Uppsala, en patient i Sundsvall som dött av hjärtstopp i korridoren på väg till röntgen eftersom defibrillatorn blockerades av en säng, och patienter i Växjö som tvingats köa till akuten i ett obemannat väntrum.”
Varken särskilt demokratiskt eller resurseffektivt med andra ord.
Vi kan fråga oss vad som är orsaken bakom detta debacle. Svaret är sannolikt att den är politikerstyrd och skattefinansierad.
Sanningen är ju den, om vi som mödrar har lärt oss ska vara ärliga, att folkvalda politiker inte per definition är bäst skickade att fördela resurser, långt därifrån. Däremot är de nog alldeles utmärkt kompetenta på att skapa kompromisser där slutprodukten varken blir hackad eller mald.
Inte heller skattepengar är per definition något bra. Det blir inte bättre att betala något via skattsedeln än privata försäkringar. Däremot kan man tänka sig att det råder ett omvänt förhållande.
Politiker ställs (teoretiskt) till svars var fjärde år medans privata företag står till doms varenda eviga dag. Levererar man inte enligt utställda löften går kunden någon annan stans.
Det vore intressant att höra riktigt relevanta argument mot att de flesta lönearbetande svenskar skulle betala sjukvårdsförsäkringen ur egen ficka givet att regionalskatten sänktes till noll och intet.
Vad tror man egentligen skulle hända? Att folk skulle slösa bort hela summan på sprit och snusk?
Samtidigt skulle professionen, sjukvårdspersonalen, ta över driften av sjukhusen. Det kan väl inte på allvar vara så att all vårdpersonal saknar intellektuella förutsättningar för att rätt organisera det arbete de sysslar med dagligen?
Problemet med min lösningsmodell, vilket i princip går ut på att Regionerna avskaffas, är mycket enkel. En massa märkliga sidouppgifter som nu förekommer i deras verksamheten skulle frikopplas, exempelvis kulturarbete, organisering av cykelbanor, regionaltrafik och en massa näringslivstjafs.
Man skulle helt enkelt sysselsätta sig huvudsakligen med sjukvård, vilket väl får sägas vara den absolut mest centrala uppgiften.
Jag, och många med mig, har nu fått otvetydiga bevis för att politikerstyrningen och skattefinansieringen inte fungerar.
Mig veterligt är det bara Klassiskt Liberala Partiet som erbjuder en lösning som innebär en större frihet för sjukvårdspersonalen, som får anses vara experter på området, att genom sina expertkunskaper lösa de problem som politikerna ställt till med.
I riskdagen verkar det råda mer eller mindre konsensus om att mer centralisering är lösningen, frågan är bara hur mycket centralare det ska bli.
Det tyder på att probleminsikten därstädes är lika med noll och intet. Vad man åstadkommer är ytterligare ett byråkratiskt lager ännu längre från golvet där vården bedrivs.
Det är dags att befria sjukvården från skattefinansieringens och politikerstyrningens bojor!
