Samarbete för Sveriges bästa

Det ser som vanligt mörkt ut för pseudoLiberalerna. Inför kommande omröstning om hur partiet skall hantera borgerligheten riskerar Sabuni att åka på storstryk och ut som partiledare. Eller så åker hon inte på storstryk och sitter kvar.
De flesta hoppas nog att pseudoLiberalerna flyger all världens väg!

Hennes kollega i den numera överbefolkade mitten, Annie ”dojan” Lööf, har i princip redan öppnat upp för fortsatt äktenskap med Löfven. Jag tror att Sabuni i sitt stilla sinne önskar att hon hade samma möjlighet.
I den bästa av hennes världar skulle regeringen utgöras av (L), (C) och (S) med (V) som stödhjul.
Till höger skulle (M) och (KD) spela en lagom däst opposition utan inflytande. En opposition är alltid bra att ha som alibi för påstådd demokrati.
Besvärlig blir oppositionen först när den ställer obekväma krav såsom (SD) gör. Det är därför (L) och (C) avskyr (SD), medans (M) och (KD) har en högre fördragsamhet med den bångstyrige kusinen från landet.

Ska man vara ärlig, och kanske göra sig till ovän med Sverigedemokrater, kan man konstatera att (SD) i själ och hjärta egentligen är en modern variant av 1940-talets Socialdemokratiska Arbetarparti. Partiet vill helt enkelt ha ordning och reda i landet. Välfärdsstaten ska ta hand om och utvecklas till det bättre för de sina.
Medborgarna skall göra sin plikt och kräva sin rätt. Konst ska föreställa riktiga saker och Svenska Flaggan skall hissas på kommunhuset. I den statligt utformade läroplanen lär sig barnen välskrivning, svenska krigarkonungar och noll genustrams!

Inget konstigt så långt alltså. Om det inte vore för att (SD), precis som 1940-talets Socialdemokratiska Arbetarparti, av de flesta andra riksdagspartierna upplevs så fixerade vid de sina. Det som partiet uppfattar som svenskar. Där skär sig hela projektet och leder till låsningar över hela linjen.
I Sverige får man nämligen av principiella skäl inte uppfatta sig som svensk. Kalabalik uppstår när folket sagt sitt och regeringar måste bildas. Alla och envar får kalla fötter, eld i baken och far runt som yra höns i vårt parlament när rösterna i allmänna val räknats.

Slutresultatet senast blev att en JÖK-unge som äter demokratin ur boet värptes fram i riksdagen.
Anledningen till detta är enligt politikerna att folket inte begriper sitt eget bästa. Idealet vore, enligt samma politiker, att man byter ut väljarkåren till en sådan som förstår bättre.

Jag vill alla gånger att väljarkåren byter ut politikerna.
Helst av allt till sådana som betror väljarna med förmågan att agera som vuxet folk och själv ansvara för det mesta i sina liv. Majoriteten vill ha möjlighet att själv påverka sin vardag och närmiljö, alltså bör de flesta beslut tas på kommunal nivå. Låt människor och civilsamhället bygga den välfärd de finner nödvändig.
Skrota statliga läroplaner och likriktning och inse att föräldrarna kan fostra och lära sina barn.
Skippa statliga kulturstöd och låt konst förställa det människor vill se. Vilka flaggor som ska hissas på kommunhuset får ni rösta om i varje kommun.

De flesta svenskar vill inte betala skatt till uppehälle för välfärdsmigranter, låt oss slippa det. Många av oss är stolta över vårt ursprung och de kristna värderingar som samhället bygger på. Vi vill fortsätta vara det, och den som har något där emot får flytta på sig till ett annat ställe.

Vi vill inte ha skattefinansierad TV och Radio som mästrar oss och delar ut priser till kriminella. Tidningar som behöver presstöd tillför knappast något, de hålls vid liv på konstgjort vis.

Klassiskt liberala partiet och Sverigedemokraterna delar enligt min mening uppfattningen att Sverige i grund och botten är svenskt. Samt att det ska behållas så.
Det är en uppfattning som inget annat av riksdagspartierna verkar kunna skriva under helt på.
För min del är det det enda skälet jag behöver för att samarbeta med (SD) i kammaren. I dessa bistra tider behöver vårt lilla nordeuropeiska konungarike alla vänner det kan få!