Risk!

Risk! 1

Riskbedömning är ingen riskfri hantering, minst sagt.
Inte blir det lättare i dessa dödsmördarpandemiska tider. I en understreckare i SvD lyckas till och med en filosofie doktor i informatik att tappa bort sig med man och allt!

Det är Nicklas Berild Lundblad som mångordigt och med en myckenhet av referenser till stora tänkare ger den förvirrade minoriteten en knäpp på näsan i vaccinationsfrågan. Alternativt, kan man tänka, utgör hans understreckare en värmande kram för dem som enligt det rådande narrativet valt den rätta vägen och låtit sig besprutats.

Innan vi diskuterar Nicklas syn på sakernas tillstånd kan jag passa på att upprepa min åsikt om vaccinering mot det förvarande dödsmördarviruset. Den är nämligen i sammanhanget ytterst kontroversiell i så motto att jag överlämnar det beslutet till varje myndig person att fatta själv.

Ja, ni läste helt rätt!
Den som vill får göra det. Den som inte vill får avstå.
Enligt min bedömning är det som läget ser ut den enda rimliga ståndpunkt man kan inta som varande någorlunda frihetlig och vid sina sinnens fulla bruk.

Åter till Nicklas Berild Lundblad. Han skriver följande apropå riskerna med vaccinering kontra att köra bil.

Vi kliver utan bekymmer in i bilen, fullt medvetna om att det finns en viss sannolikhet att vi kanske kommer att dö i en bilolycka, samtidigt som vi avstår från ett vaccin för att vi känner till att det kan ha dödliga biverkningar – trots att sannolikheten att dö i bilolyckan är större än att drabbas av just dessa biverkningar.

Så långt är allt rätt, han fortsätter.

I det första fallet – riskerna förknippade med att köra bil – har vi skiftat till en sannolikhetskalkyl. I det andra fallet är vi fast i en utfallsanalys där vi endast fokuserar på hur vi skulle uppleva utfallet i sig, utan att bedöma hur sannolikt det är.

Därefter följer det mångordiga resonemang jag talade om tidigare för att av avslutas med detta.

Att ta vaccinet är utan tvivel det rätta att göra, men att påstå att de som tvekar är irrationella och saknar förmåga att bedöma risker är att göra det väl lätt för sig. Kanske kunde vi vända på det och säga att det är ett mått på civilisationens och den moderna statens förmåga att tränga tillbaka det okända att så många av oss omedelbart välkomnar en injektion? Välfärdsstaten har förvandlat vaccinering och sjukvård till en vana för oss, och det är denna vana – inte vårt överlägsna intellekt – som hjälper oss att fatta det rätta beslutet.

En sådan epistemisk ödmjukhet kanske också kan leda vidare i diskussionen om hur vi kan finna eller främja sådana vanor på andra områden i det moderna samhället där riskvärderingarna haltar? 

Och där slår han huvudet på spiken, den gode Nicklas Berild Lundblad  . Fast kanske inte på det sätt som en gammal Google-chef, som han är, kanske riktigt har tänkt sig. Åtminstone när man som frihetligt lagd läser texten.
För jag reser nämligen ragg när staten blandar sig i hur jag ska tycka, tänka och handla. Vi har hur många bevis som helst att plocka fram ur vår historia för att staten inte alls fattar bra beslut som ombud för sina medborgare.

Det har förövrigt visat sig med all önskvärd tydlighet under förevarande dödsmördarviruspandemi. Kanske mest av allt på grund av det enkla skälet att alla som är någorlunda räknekunniga har svårt att få ihop det till en dödsmördarviruspandemi.
Enligt officiell statistik från 2019 hade Sverige 10230000 invånare.
Enligt officiell statistik från Folkhälsomyndigheten har 1007792 smittats i Sverige. 14173 har dött, av dem är 13666 60 år eller äldre.

Det kanske är så enkelt, vilket har gått alla förstå-sig-påare förbi, att människor i gemen gör den i sammanhanget fullständigt rimliga bedömningen att de inte behöver vaccinera sig eftersom viruset inte utgör någon direkt fara för dem.

Det är för mig en mycket rimligare förklaring än att folk har en haltande riskvärdering. De begriper, till skillnad från den så kallade medieeliten i Stockholm, att man inte nödvändigtvis måste kramas och munpussas sådär otvunget när man träffas på fester.
De förstår vikten av basal hygien som handtvätt. Det kanske till och med är så att man inte nödvändigtvis semestrar på alla omöjliga platser runt om på vår jord bara för att det är häftigt.

Den moderna statens förmåga att tränga tillbaka det okända ska vi nog fortsatt ha en väldigt pessimistisk inställning till. Den verkar mest bestå i att införa nya regleringar och krav, exempelvis att stänga ned samhället och begränsa vår fria rörlighet genom vaccinationsintyg.

Snart nog krävs det väl intyg för att man är vederbörligen avmaskad också för att få röra sig bland folk. Om det är något vi lärt oss av covid-19 är det att staten varken lyckas skydda de svaga eller låta bli att inskränka friheten för de friska.
Det är nämligen inte direkt covid-19 som är problemet. Det är moderniteten och den moderna staten som utgör svårigheterna vi har att hantera.

Understreckaren i SvD