Riskdagen

Vad har vi för nytta av riskdagen?

Frågan dök upp på Twitter och är i allra högst grad berättigad.
För att uttrycka sig försiktigt och med stor diplomatisk finess: den institutionen har inte bländat oss med sin skärpa under överskådlig tid!

Rent teoretiskt utgör riksdagen, eller riskdagen som jag föredrar att kalla den, Sveriges högsta lagstiftande församlingen. Regeringen, eller ”regeringen” om man nu föredrar den benämningen, skulle väl då antas vara den verkställande makten.

För att ordningen skall kunna upprätthållas och folkopinionen avspeglas avhålls vart fjärde år så kallat allmänna och fria val. Efter det påbörjas processen med att bilda ”regering”, i folkmun kunde vi lika gärna döpa om det till käbbel eller kattrakande.
I princip går det ut på att höga vederbörande suckar och stönar över valresultatet, det avspeglar nämligen i viss mån väljaropinionen men inte någon enskild rikspolitikers önskan om att kunna bilda ”regering”.

Efter ett tags gnyende och tjafs finner sig höga vederbörande lätt svettiga i pälsen och rättar upp läget genom mer eller mindre, oftast mer, verklighetsfrånvända överenskommelser och avtal. Dessa är vid sitt ingående givetvis huggna i sten och för alla inblandade, eller åtminstone tills någon surnar till och blir ledsen i ögat.

Redan här kan man som vanlig väljare ana ugglor i mossen. I teorin är det nämligen helt enkelt så att riskdagen utser en regering. I Sverige, och för all del annorstädes, verkar det vara enbart partiledarna som sköter ruljangsen.
Riskdagen förbisprings alltså när det gäller sitt primära uppdrag, att inom sig rösta fram dem som skall sitta i ”regeringen”.

Vidare kan man konstatera att det fortsatta arbetet är korrumperat och perverterat. Fler än jag anser att arbetsprocessen så att säga går åt fel håll.
Det borde vara så att riskdagen helt enkelt lägger färdiga papper på ”regeringens” bord och beordrar dem att verkställa. Nu fungerar det så att allt ska vara klappat och klart när kammaren ska rösta ja eller nej.
Det är en skammens ordning och dessutom opraktisk när man inte i förväg har koll på alla utbrytare som politiska kurder och annat.

Dessutom innebär det att riskdagen i princip förbisprings ännu en gång när ”regeringen” för att säkra lövtunna majoriteter sluter avtal med exempelvis den politiska kurden. Dessutom minskas genomsynen av systemet för de som borde veta, nämligen vi vanliga väljare.

Det finns givetvis en bombsäker metod för att komma ifrån detta dravel. Inget riskdagsman, eller om det nu ska kallas riskdagshen, ska vara heltidspolitiker. De får helt enkelt vara fritidspolitiker som får sin utkomst från annat håll, och jag garanterar att regeringsbildningen kommer gå i en rasande fart om man endast garanterar dem exempelvis 3 veckors arvode för besväret.

Därefter får de samlas i Stockholm eller var nu tillräckligt med sovplatser finns under 6 veckor på våren och 6 veckor på hösten för att klubba igenom det som behövs. Inom sig får varje parti utse en eller två personer som fungerar som sammankallande om något måste dryftas och beslutas om.
Det borde vara helt tillräckligt för att driva den minimala stat som vi inom Klassiskt Liberala Partiet kan stå för.

Så är det nämligen att KLP önskar en absolut minimal stat. Vi vill ha en försvarsmakt som försvarar Sverige, ett gränsskydd för att kontrollera vilka och vad som passerar gränserna, domstolar för tvistemålens skull och säkerligen en sorts nationell poliskår av något slag. Cheferna för den sistnämnda är givetvis valda (och avsättningsbara) av folket.

Det kan också också tänkas, och nu får alla ädla libertarianer krupp och blodstörtning, att staten måste ha ansvar för viss infrastruktur. Åtminstone under en övergångsperiod.

Klassiskt Liberala Partiet har ingen önskan att störta landet ut i kaos och elände. Att kombinera en sådan önskan med viljan att avskaffa den starka staten är inte en helt enkel uppgift, dock inte omöjlig. Saken är bara den att allt måste ske under ordnade former. Inget av de scenarier jag kan tänka på innehåller en riskdag av nuvarande modell, den utgör i sammanhanget bara en enorm bromskloss.

Men det kommer givetvis bli ett hästjobb att övertyga nuvarande socialister om nödvändigheten av KLP:s vision. För att göra det måste vi ha hjälp av era röster så de nuvarande partierna röstas bort. Ledamöterna som representerar dem behövs på andra poster, långt ifrån kammaren i riskdagen, i samhället för att blomma ut till sin fullständiga potential!