Riksdagsvalet

Är det egentligen intressant vem som vinner riksdagsvalet?

Det självklara svaret på den frågan är nej. Hur man än vrider och vänder sig har man nämligen rumpan bak och en socialistisk majoritet i riksdagen.
Frågan är egentligen bara huruvida riksdagens majoritet skall vara mer eller mindre vänstersocialistisk.

Har man det perspektivet går det att betrakta det pågående spektaklet med upphöjt lugn. Ebbas desperata försök att sälja in statlig sjukvård genom att ljuga om förlossningsvården i Norrland och Jimmies ”oberoende” vitboksförfattare kan vi ta för var det är.
Likaså Uffes desperata försök att flörta med homo-rörelsen med vallöften om att utvisa ytisar som begår brott mot dem. Hr. Pehrsons tokerier, som visserligen finner med godkännande eftersom han inte framstår som så förbannat fisliberal, kommer sannolikt omvandlas till vanlig hederlig batongliberalism efter dem 11 september.

Resten är etter värre. Sossar som kör den gamla vanliga visan att gå i opposition mot sig själva och vad de åstadkommit, Dadgostar med sin poserande rödvinsvänster och MiljöPhascisternas kaoz. Det värsta partiet av dem alla, Cekten, med opportunisten Annie vid rodret ger varje sund människa blodstörtning.

Det största problemet är att systemet är riggat för att vara extremt trögrörligt, eller stabilt om man ska försöka uttrycka det positivt. Problemet med att bygga stabila system är emellertid väldigt enkelt, de riskerar att gå helt i stå. När dynamiken uteblir så förlorar man också förmågan att anpassa politiken efter folkets krav.
Men vad som är ännu värre, och till den punkten har vi nu nått i Sverige, till slut kommer majoriteten att sluta ställa krav på politikerna och istället anpassa sig efter politikernas krav.

Det är där vi står idag. Med en majoritet av människor som röstar på etablerade partier som egentligen bara utlovar mindre justeringar av olika välfärdssystem för att vinna röster. Eller utlovar att kampen mot påhittade hjärnspöken ska föras hårdare, exempelvis Sveriges
O-E-R-H-Ö-R-D-A bidrag till påstådda klimatförändringar. Samt min personliga favorit, integrationsprojektet. I stark konkurrens med många andra politiska snedsteg är det sannolikt århundradets största politiska myt att statssanktionerad integration av kulturfrämmande och integrationsresistenta människor verkligen ska kunna fungera.

Många av dagens politiska projekt i Sverige verkar i själva verket fungera såsom terapeutiska åtgärder som grundar sig i att många mår dåligt över det faktum att vi har det så bra. Fler än jag drabbas nog av tanken att en stor del av politiken går ut på att skriva avlatsbrev för att lättare komma in i himlen.
Varför, kan man fråga sig, skulle vi annars lägga ner fullt fungerande energiproduktion? Varför beskatta plastpåsar? Varför upplåta vårt land till människor som inte har något som helst intresse, annat än pekuniära, av oss?

Jag tror att ett av de största problemen med vårt nuvarande system är att politikerna verkligen, och i djupet av sina hjärtan, tror sig veta bäst. Samt att de saknar den nödvändiga insikten som krävs för att förstå att deras personliga önskningar inte nödvändigtvis behöver spegla önskemålen som andra människor har.
Om vi kombinerar det med möjligheter att göra politisk karriär så får vi den häxbrygd som vi har att hantera nu. Det blir helt enkelt så att de som tror sig veta bäst, men saknar insikt om att så inte är fallet, kommer lyckas.

Om dessa människor ges för mycket makt att tillskapa lagar, sjösätta och styra myndigheter samt ingå internationella avtal och vara landets röst i olika typer av organisationer går det helt enkelt illa. De administrerar inte folkviljan, de blir en perverterad uttolkare av vad folket vill. Till slut tvingar de på folket sin egen specifika vilja, det blir vad vi har i dag. Ett jämtjockt töcken.

Så självklart kvittar det vem eller vilka som utropas till vinnare efter höstens val. Vi får knappast billigare elräkningar, bättre integration, mindre klanbrottslighet eller vad du nu vill.
Politikerna missar nämligen det mest väsentliga, att de så lite som möjligt ska lägga sig i våra liv. De har ett inneboende önskemål om att detaljstyra oss.

Enligt deras sätt att se det är saken mycket enkel, vi vet helt enkelt inte vårt eget bästa. Frågan är bara vilket som är värst, att det är på det sättet eller att valhenskåren inte genomskådat det?