Rikets Säkerhet

SÄPO har tagit över utredningen av knivmordet som skedde under Almedalsveckan.

Anledningen till detta kan vara något av följande, rangordnat från minst till mest troligt:
1. SÄPO har bevis för att mordet var en terroristhandling.
2. SÄPO vill utesluta möjligheten för att mordet var en terroristhandling.
3. Den politiska pressen blev tillslut för hård och mordet måste till varje pris gå till historien som en terroristhandling.

Vad gäller punkt nummer 1, att den hemliga polisen skulle ha bevis för att mordet är en statshotande terroristhandling, får alltså anses vara minst trolig.
Anledningen till detta är dels att offret var en tjänsteman på relativt låg nivå som hade till uppgift att samordna landets psykiatriska vård. Enligt uppgift en kompetent och omtyckt psykiatriker som gjorde så gott hon kunde, dessutom hade gärningsmannen en välkänd sjukdomshistoria bakom sig.

Tillsammans med själva genomförandet talar det mot terroristhandling. Mycket kan man säga om den psykiatriska vården i Sverige, men att mordet på en psykiatrisamordnare skulle vara systemhotande eller ägnat att injaga fruktan hos befolkningen är att ta i.

Punkt nummer 2, att utesluta möjligheten för terroristhandling, är givetvis rimlig. Hur man än vänder och vrider på saken hade en gärningsmannen en bakgrund som perifer anhängare till svensk neonazism.
Problemet med den hypotesen är bara att den så kallade ”motståndsrörelsen” har en så pass bra koll på sina upplevda och verkliga fiender att de svårligen skulle ödsla kraft på den aktuella personen.
En samordnare för psykiatrisk vård ligger helt enkelt inte på deras världskarta av flera skäl.
Också det talar emot en terroristhandling.

Punkt nummer 3 är mest trolig.
Det finns nämligen en sak som SÄPO tycks ha notoriskt svårt att hantera, nämligen statshotande verksamhet. När det gäller exempelvis spionage är det dock enkelt att skyla över saken, SÄPO brukar hävda att just det sköts mycket diskret och att utländska underrättelseofficerare ombedes lämna landet utan tjafs.

Att terroristhandlingar genomförs skyler man över med att ensamma gärningsmän är notoriskt svåra att upptäcka, vilket för övrigt till stora delar kan vara med sanningen överensstämmande. Att hålla reda på alla knallskott i vårt avlånga rike är nog inte helt lätt.
Andelen har sannolikt blivit flera de senaste åren, alla har nämligen inte njutit martyrdöden i Syrien och annorstädes.

Till saken hör också att det är valår med mycket som står på spel. Sosseriets maktinnehav är inte helt säkrat och det finns många blindskär att undvika fram till det att regeringsmakten (högst eventuellt) är klar framåt hösten eller nyår.

Det grumsas över mycket i de breda folklagren och situationen riskerar att bli rejält uppeldad när statsmakten kanske måste börja inskränka folkets frihet när nya virusvarianter börjar spridas för vinden.
Dessutom börjar det bli rejält svårt att hantera pseudosvenska grupper i påstått utanförskap (läs integrationsresistens).

Inte nog med att de har ett nytt parti att rösta på, nämligen Sveriges mest onyanserade parti vid namn Nyans, de begår också upplopp och förödmjukar polisen. Detta förutom att de bedriver klankriminalitet och vägrar acceptera värdegrunden om kvinnans rätt i samhället.

Således prekärt läge för den härskande klassen, här gäller det att på ett pedagogiskt sätt påvisa för både hysteriska vänsterister som pseudosvenskarna att man tar saker och ting på allvar.

Stenkastande muselmaner kan man bekvämt nog lagföra för blåljussabotage, fastän den brottsligheten är väl så terroristisk eftersom den är allvarligt systemhotande och injagar fruktan hos oss andra.
Man kan likväl lagföra en sannolikt psyksjuk neonazist som visserligen begår ett avskyvärt mord som terrorist, trots att hans handling snarare bär alla spår av att vara resultatet en mycket sjuk och vårdbehövande människas tankar.

En ledtråd är givetvis att muselmanerna är så fruktansvärt många och förbannat ilskna. Det är rent logistiskt svårt att hantera dem alla som terrorister. Dessutom anses det illa i internationella sammanhang att dra exempelvis stenkastande kvinnliga muselmaner inför rätta som terrorister, dem är de nämligen extra synd om av principiella skäl.

Det är lättare att hantera en sannolikt psyksjuk neonazist som begår ett knivmord under den ”svenska demokratins högtid”, Almedalsveckan.

Rikets säkerhet hanteras alltså dåligt, faktiskt under all kritik. Man kan undra om våra ättlingar kommer reflektera över den här historien när de i framtiden går iväg till fredagsbönen i kalifatet Sverige?