Restriktioner

”Regeringen” har nådigt meddelat att Folkhälsomyndigheten nu har rätt att införa fler restriktioner.

Bland annat rör detta restauranger och långväga kollektivtrafik. Saken gäller att kunna uppvisa den moderna motsvarigheten till inrikespass för att ta del av trevligheterna. Det ska vara upp till utföraren att bestämma om inrikespasset skall behövas visas upp eller inte.

Förr i tiden, när inrikespassen fanns, ville överheten ha kontroll av hur packet rörde sig. År 1603 förbjöds man att lämna ut hästar till resande som saknade pass vid skjutsstationerna.
1860 avskaffades kravet på inrikespass.

Samma sak är det nu. Plus det faktum att man sist och slutligen vill skrämma oss återstående ovaccinerade till lydnad. Visserligen är det illa tajmat eftersom viruset uppför sig precis som Darwins teori rörande det naturliga urvalet förutsagt, nämligen att det blir mindre och mindre farligt. Bättre sent än aldrig tycks vara ”regeringens” melodi.

Anledningen till att det kommer nu har givetvis att göra med att sosseriet för första gången upplever lite medvind i opinionen. Som av en händelse sammanfaller det med att folk är erbarmligt trötta på allt vad pandemin heter samtidigt som de är tillräckligt förvirrade för att godkänna snart sagt alla inskränkningar som är möjliga för att få bukt med eländet.

Det är alltså ur strategisk synpunkt rätt och riktigt att använda Folkhälsomyndigheten och desperata restaurangägare som murbräckor för ”regeringens” politik. Det kan betala sig bra i höstens val att redan nu agera politiskt kraftfullt.

Självklart är det så att ”regeringen” lärt sig av tidigare misstag i hanteringen. Man lägger ut det på entreprenad så att säga. Om det inte går som planerat kan man alltid skylla på myndigheterna och låta avskeda några byråkrater. Också det är att visa politiskt handlingskraft.

Restaurangägarna och kollektivtrafikföretagen får dessutom rikta sin eventuella ilska mot Folkhälsomyndigheten istället för ”regeringen”. Det är en listig tingens ordning att visa handlingskraft utan att behöva ta något ansvar själv, tycker nog fru Andersson.

Självklart hoppas nu ”regeringen” att att majoriteten av befolkningen ska sätta ordentlig press på minoriteten.
Synd bara att intensivvårdsavdelningarna inte är fullpackade av ovaccinerade som ligger där och dör till ingen nytta samtidigt som de tar upp platser för ordentliga människor med moraliskt sett bättre sjukdomar. Vilka dessa sjukdomar dessa skulle vara är dock oklart förutom att ovaccinerade är guds död och pina.

Vad alla riksdagspartier lärt sig av förevarande dödsmördarpandemi är sannolikt att man ska vara mycket tuffare ännu tidigare i förloppet. Samt, får jag hoppas, att det är bra om de anställda inom äldreomsorgen talar och förstår svenska tillräckligt bra för att manfallet hos de äldre inte ska bli pinsamt stort.

Återstår då alla vi som trivs bra ovaccinerade och ännu inte kontaktats av sjukvårdens smittspårningsexperter. Frågan när det gäller oss är enkel: är vi moraliskt förkastliga människor?

Många vill givetvis svara ett rungande ja på den frågan. Vi anses nämligen inte ta vårt ansvar varken för att vi kan smitta eller för sjukvårdsresurserna vi antas binda upp.

När det gäller det sistnämnda går det att konstatera följande. I Sverige har man rätt till sjukvård, men inte någon skyldighet att medicinera sig. Så enkelt är det faktiskt.
Anledningen till att medicinering, även preventiv sådan, är frivillig är att konsekvenserna om motsatt ordning rådde skulle bli förfärliga.
Om sjukvården skulle göra en moralisk bedömning om rätten till sjukvård skulle konsekvenserna också bli skrämmande.

Detta tänker dock inte de godhetsivrande vaccinförespråkarna på. Mest för att de är upptagna med att tänka bara så långt näsan räcker. I övrigt är de blinda för att sjukvården är anorektisk och vaccinen gravt suboptimala. Att medicinska äventyr rent historiskt ibland har lett till rent dödliga konsekvenser bortser de frankt ifrån.

Jag förhåller mig skeptisk till eländet och kommer hellre att spärras in än att i onödan vaccineras.
Att jag är vuxen nog att bestämma själv och ta ansvar för att jag inte med berått mod har ihjäl folk räcker gott som argument!