Religionsfrihet?
En insändare i Hallandsposten om religionsfrihet fångade mitt intresse.¹
Kortfattat kan man säga att insändarskribenten, som i yttrandefrihetens namn inte skriver under med sitt namn utan kallar sig ”Observer”, menar att religionsfrihet råder i landet och att de som uttrycker avvikande åsikter därom är ”extremister, dårar och idioter”.
Som representant för dessa ”extremister, dårar och idioter” önskar jag påpeka följande!
Om vi utgår från att insändarskribenten avser koranbränningarna som förekommit i Sverige så vill jag mena att motståndet mot Islam är fullt naturligt.
Islam är ett arabiskt ord som betyder underkastelse. Många vill istället mena att ordet betyder fred och förklarar att det betyder att leva i fred med sin gud, i detta fallet Allah.
Vi som upplever mer av den första betydelsen, underkastelse, och de som tvingats leva underkastade muslimska religiösa ledare vill mena att det är viktigt att betona denna del av religionen.
För övrigt uttalas det idag mer eller mindre öppet inom islam att målet är att ta över västvärlden på det ena eller andra sättet.
I Sverige kan vi med fog påstå att många muslimer framstår som integrationsresistenta. De vägrar inte bara att anpassa sig till våra seder och bruk, de äter upp vår så kallade välfärd på ett närmast parasitiskt sätt.
Vi måste tala klarspråk och konstatera att sådana människor inte är välkomna att bo här, de får flytta dit där de bättre kommer till sin rätt.
I Sverige har vi till och med ett muslimskt parti, Partiet Nyans, vars partiledare tycker att vi ska böja knä inför utländsk makt!
Det finns många andra saker som kan räknas upp. Men jag nöjer mig att konstatera följande: motstånd mot sådana religiösa yttringar är inte att ”uttrycka sina åsikter som endast syftar till att förnedra, skapa hat och uppvigla olika grupper mot varandra.”
Enligt min mening är det ren självbevarelsedrift.
I ett pluralistisk samhälle måste man acceptera att det finns människor som önskar uttrycka även obekväma åsiter och rentav säga nej och stopp när saker går för långt.
Det är inte frågan om att ”förnedra” när vi märker att det misslyckade projektet Sverige som humanitär stormakt håller på att kapsejsa.
Det är överlevnadsinstinkt.
En god del av befolkningen i Sverige, fast tyvärr ännu för få, inser att detta har gått för långt och önskar i elfte timmen ställa saker till tillrätta.
Som tur är sker det med bra tidspassning till ett annat politiskt stolleprov, Sveriges ansökan om Nato-medlemskap. Har vi tur kan vi lösa två frihetsfrågor i en smäll, nämligen slippa en fortsatt islamisering av Sverige och det förhatliga medlemskapet i Nato.
Vi kommer åtminstone för lång tid ha skadat Sveriges anseendet i den islamiska världen och slipper kanske större flyktingströmmar därifrån.
Det återstår dock en massa saker att göra. Den viktigaste är att dra in allt statligt bistånd till länder som är islamiska. Motiveringen är mycket enkel, accepterar man inte Sveriges syn på frihet så accepterar man givetvis inte heller våra pengar.
Samtidigt kan vi se till att alla bidrag inom Sverige dras in. Det borde skilja agnarna från vetet när det gäller vem som vill vara svensk eller inte. Passar det inte kan man alltid flytta härifrån till någonstans där man kommer till sin rätt.
I Sverige har vi religionsfrihet. Det kan förvisso betyda många saker, men en betydelse är verkligt klar: du kan inte komma hit och pådyvla oss dina tankar om hur en slipsten ska dragas. Du får inte tvinga någon, din religion får vara din privata tro och ensak. Lämna oss andra utanför och sluta stöpa om vårt samhälle och vår kultur.
Du får aldrig kräva några särrättigheter av religiösa skäl.
Allt detta misslyckas Islam med på ett väldigt kapitalt sätt, därför protesterar vi mot den!
Sist men inte minst, jag står fast vid att Nato inte är för oss och att Swexit bör ske per omgående, helst redan igår!
