Regeringskris

Så vart det plötsligt ”regeringskris” igen.

Det var inte längesedan vi hade den förra, eller den som föregick den senaste heller. Det har så att säga blivit det nya svarta att utmana de som sitter i Rosenbad om makten i parti och minut.

Som vi alla kan förvänta oss blev fru statsministerrinnan Magdalena Andersson ordentligt syrak över att ett eller flera partier önskade näpsa hennes ”justitieminister”.
Tyvärr, för henne och regeringskollegerna, togs hennes hot att hela stimmet avgår, om kammarens omröstning utfaller negativt, i bästa fall emot med en gäspning.

Jag och många med mig upplevde snarast hennes hot som ett trevligt löfte. Man skulle till och med kunna kalla det för en vitalisering av demokratin. Det kan behövas just nu av flera skäl.

Saken är den att höga vederbörande har vant sig med vissa fasoner som en del av oss bland fotfolket finner höggradigt aparta. Inte för att det var mycket bättre innan, men dödsmördarpandemier och Nato-anslutningar har definitivt inte gjort något till det bättre.

För sosseriet är det som bekant så att själva makten är prioriterad. De anser själva att just den, makten alltså, är präglad i rörelsens DNA.
Om de haft någon som helst kunskap om DNA och evolutionens gåtor skulle de givetvis begripa att så är inte fallet. I svensk lag står det till och med klart uttryckt att all makt utgår från folket.
Och till folket hör, vad jag förstår, både du och jag. Förmodligen har ingen av oss någon som helst önskan att Socialdemonkratin ska utgöra landets regering.

Det är väl i själva verket så att fru statsministerrinnan Magdalena Andersson vant sig med att ha en bekväm tjänstebostad och gott kan fördra att frottera sig med högre höns och tuppar än henne själv.
Om inte annat inser hon hur besvärligt det kommer bli att flyttstäda i Sagerska.

Om behov uppstår lovar jag att sätta henne i kontakt med firman som fått uppdraget att flyttstäda hemma hos mig. Chefen där blev närmast förnärmad när jag frågade om de använde sig av illegal arbetskraft.

Enligt fru statsministerrinnan Magdalena Andersson och en hel hoper andra tyckare är det fel att begära misstroendevotum just nu.
Anledningarna skall bland annat vara närheten till ordinarie val och den känsliga processen med Nato-ansökan.

Om jag ska vara småtjurig kan jag konstatera att ”regeringsbildningen” efter förra valet tog hela 129 dagar. Ett kraftigt underbetyg åt de tankens giganter som fick mandat av folket att sköta sitt jobb, med andra ord. Den påstådda ”regeringen” som slutligen bildades rosade inte heller marknaden. För att inte tala om den som under närmast kuppartade former bildades och nu leds av fru statsministerrinnan Andersson själv.

Det är med andra ord ”regeringen” själv som dabbat sig och satt sig i klistret. Den kan inte skylla på någon annan.

Vidare är det inte så att demokratiska skeenden helt plötsligt kan upphöra för att ”regeringen” och en majoritet av riksdagens partier kissar i byxan av skräck bara för att Putte sätter det i verket som han talat om i alla år.
Att en makthungrig turk sätter sig på tvären är inte heller det ett legitimt skäl för att skälla på oppositionen, om den nu i egentlig mening kan kallas det, när den (undantagsvis) gör sitt jobb.

Problemet är helt enkelt att Socialdemonkratin vill ha sin variant av ”demokrati”. Att andra ska blanda sig i finns det inte en tanke på inom den organisationen.
För sossar är det helt enkelt så att de bygger och styr landet. Alla andra existerar för att utgöra tillfälliga samarbetspartners, eller för att skällas på. Punkt!

I själva verket kommer det rulla på ganska bra ändå. Landet kommer inte gå under för att Jimmie vill visa sig litet på styva linan. Mållgan kommer nog, tyvärr, fortsätta spöka för oss. Saken är nämligen den att Annie så gärna vill vara duktiga flickan för att få sin hett eftertraktade regeringsplats till hösten.
Att landet faller samman inför hennes ögon är något hon kan fördra.

När jag träffar på henne i riksdagen till hösten ska jag fråga henne om hon, trots allt elände hon ställer till med, sover gott om natten!