Reformera Arbetsmarknaden!

Efter förhandlingar lägger regeringen, eller ”regeringen” som jag egentligen vill kalla den, fram förslag på att reformera arbetsrätten. Varken företagare eller arbetstagare är nämligen, enligt ”regeringen”, vuxna nog att ta hand om den saken själva.

Arbetsgivare ska få utökad möjlighet att göra undantag från turordningsreglerna. Detta ska till skillnad från dagens undantag gälla alla företag, oavsett antal anställda.
Det är i grund och botten ett bra förslag eftersom de flesta jobb idag skapas av små företag.
Frågan är bara varför statsmakterna alls ska lägga sig i och lagstifta om sådana saker från första början. I en värld där medborgare betroddes med att vara vuxna nog att ingå i frivilliga affärsöverenskommelser med varandra skulle de lösa sånt själva.

Här kan någon invända att fack och arbetsgivarorganisationer inte gjort ett dyft själva för att komma överens i frågan. Vilket jag håller med om är ett kraftigt underbetyg åt både näringsliv och fack.
Näringslivet vågar inte. Facket vill inte. Båda vill att staten reglerar så att de slipper ansvaret.

Allmän visstid ersätts av särskild visstid där anställningen snabbare ska övergå till en tillsvidareanställning.
Åter, varför överlåter vi till staten att lagstifta om det som människor kan bestämma sinsemellan?
Om fackförbunden vore något att räkna med och arbetsgivarna tänkte på annat än sina kvartalsrapporter är det inte omöjligt att träffa frivilliga avtal.
Två saker är tämligen tvärsäkra. Nämligen att arbetsgivare inte helt plötsligt får helt oklara produktionstoppar (eller överraskas av att personalen måste ha en längre återhämtningsperiod, i dagligt tal kallat semester), samt att det finns arbetstagare som är redo att hoppa in på tillfälliga påhugg och trivs bra med det.

Ett utmärkt exempel på motsatsen, det vill säga arbetsgivare som överraskas av produktionstoppar och inte fattar att personalen måste ha semester, är våra svenska regioner. De är å andra sidan offentliga institutioner och således inte helt kompetenta att anförtros arbetsgivaransvar.

Det ska bli enklare för personer med arbetslivserfarenhet att utbilda sig med hjälp av ett studiestöd som med bidrag och lån för de allra flesta kommer att motsvara 80 procent av personens lön.
Bättre vore att radikalt skära i statens åtaganden, vilket per definition minskar behovet av att beskatta allt och alla. Då kunde folk spara ihop pengar själva och slippa vara beroende av staten för olika omställningsstöd.
Företagare skulle kunna pynta upp lite av sina framtida ickebeskattade pengar i fonder som man kan betala arbetstagarna med.

Det föreslås också ett nytt offentligt omställningsstöd till arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtal.
Samma sak där som ovan. Om man inte behöver betala massa skatter kan dessa sparas för framtida behov. Företagare kan givetvis komma överens med arbetstagare att fondera en del av lönen för sämre tider. Det kan till och med bli en konkurrensfördel för företag.

Sammantaget försöker ”regeringen” laga ett trasigt system genom att förändra en lagstiftning, som bygger på att arbetstagare och arbetsgivare inte begriper sitt eget bästa, med kosmetiska åtgärder och ännu mer socialism.
Att centersocialisten Annie Lööf tycker det är bra är knappast förvånande. Det är hennes version av att vara frisinnat liberal. Eller som jag uttrycker det, förnumstig och lagom passivt aggressiv. Både arbetsgivare och arbetstagare ska hållas kvar i illusionen om att staten vet bäst.

Det finns en anledning att jag inte är med i facket. Det beror inte på att jag tycker fackförbund är dåligt per definition, utan att de knappast är så stridbara som jag önskar.
De är ungefär som staten och existerar alltså mest för att man ska få en känsla av att någon tar hand om ens intressen.
Eftersom staten måste gå in och rådda i LAS har vi ingen nytta av fackförbunden. Att statsmakten och ”regeringen” skulle vara till för medborgarens bästa är det väl knappast någon av mina läsare som tror.

Reformera arbetsmarknaden genom att skrota statens styrning över den!