Rädd
Att vara vänsterbliven innebär att vara rädd.
Vänsterblivna är rädda för klimatet, patriarkatet och maten. De är rädda för egensinnighet, individualism och mest av allt frihet.
För att skapa kontroll, ordning och lugn är det nödvändigt att uttala besvärjelser, starta häxjakter och producera värdegrundsdokument. En icke föraktlig del av problematiken är att vänsterblivna förkastar religion och religiös hängivenhet som goda livsprinciper samtidigt som de är desperata andliga sökare.
Resultatet är att de uppfinner sina egna religioner med allt vad det innebär av heliga förkunnare, avgudar och helgon. Det går minst sagt sådär eftersom hela rasket saknar både djup och bredd, det blir mest ytligt trams av hela saken. Ett tydligt exempel på det är att en av klimatreligionens allra heligaste avgudar, Greta Thunberg, raderade en förkunnelse från 2018 att jorden skulle gå under 2023.
Det allvarligaste med vänsterblivenhetens religiösa oförstånd är emellertid något helt annat. Nämligen att de fått för sig att en vissa typ av förkunnelse är viktigare att respektera än andra.
Man klarar inte att särskilja politiska religioner som önskar styra västerlandet bort från vårt unika historiska arv, det arv som (vilket även en antiteist som jag måste erkänna) i stort bygger på kristendomen.
Eftersom vänsterblivenheten vägrar erkänna just det så ser de per definition inga problem med saken.
Där en normal människa ser ett problem med människor som i stor utsträckning är gravt integrationsresistenta ser den vänsterblivna en framtida vinst.
Visserligen är det synnerligen oklart när och hur vinsten kommer uppstå, men kommer gör den alldeles säkert. Det är ju, menar den vänsterblivna tvärsäkert, ett oomkullrunkeligt faktum att även den mest notoriskt integrationsresistenta får räknas som människa. Människor är människor även om de går klädda i enmanstält, begår upplopp för att någon bränner en bok och under en livstid i Sverige vägrar lära sig vårt språk samt våra seder och bruk.
Det är i själva verket en besvärjelse som uttalas för att den otäcka verkligheten kanske ska kunna bli bättre!
Det finns givetvis flera andra problem att analysera. På den asociala plattformen Twitter fick jag mig till livs att Sverige inte hade någon fastighetsskatt.¹ Detta udda påstående framfördes under en mycket märklig diskussion om ”Vilka länder har inga skatter och ett fungerande samhälle?”.
Debattören, som vi för hans eget eftermäles skull skall låta förbli anonym, tänkte nog inte igenom sitt argument helt och hållet
Rent logiskt borde det i så fall vara möjligt att uppnå ett fullständigt ordnat och harmoniskt land om alla betalade 100 procent i skatt.
Man måste därför i sitt stilla sinne betänka varför så inte är fallet i Sverige, varför är vi inte där i idealsamhället med 100 procent skatt?
Svaret är mycket enkelt, samhällen fungerar relativt väl trots att vi betalar skatt.
Hur väl, eller för den delen dåligt, ett samhälle fungerar har inte att ett kvitten att göra med om eller hur mycket vi betalar i skatt.
En bättre värdemätare borde vara hur bra vi kan fördela resurser och tillgångar inom populationen samt den gemenskap som givna populationen känner med varandra. I det senare ingår kultur, språk och historiskt arv.
Det finns inget som säger att individerna skulle vara sämre än stat, regioner och kommuner på att fördela sina resurser och tillgångar.
De enda som känner rädsla och misstänksamhet för det är vänsterblivna människor, de känner nämligen andra som de känner sig själv. Men bara för att just de inte kan hantera egensinnighet, individualism och mest av allt frihet så betyder inte det att vi andra ska behöva lida för det.
