Public Service

Följande står att läsa om public service när man studerar ämnet Vår politik från A-Ö på partiets hemsida.

”Skulle Klassiskt Liberala Partiet komma till makten på riksnivå kommer vi verka för ett nästan totalt avskaffande av dagens Public Service. Dess verksamhet kommer istället inskränkas till någonting som liknar det man har i de flesta andra länder, en studio för sändning av de politiska församlingarnas sammanträden, debatter och omröstningar.”

På senare tid har problemet med så kallad ”Public Service” kommit att hamna i blixtbelysning efter att kryptosocialisten Ebba Busch framförde berättigad kritik mot hanteringen av påskkravallerna.
Hennes mycket enkla och i sammanhanget berättigade fråga handlade om varför så många poliser, men inte kravallister, skadades.

I alla fall tills några av (S)R:s redaktioner av så kallat utomeuropeiskt ursprung fick tag i hennes uttalande. Då förvanskades plötsligt citatet av hennes formulering. Den grövsta förvanskningen var att man rakt av påstått att Ebba Busch undrat varför inga muslimer dödades.

Så kan det gå när inte haspen är på. Saken är nämligen den att den som påstås vara ansvarig utgivare för eländet inte begriper språken som talas eller skrivs av dessa redaktioner med så kallat utomeuropeiskt ursprung.

Detta innebär alltså att (S)R:s chefer och ansvariga utgivare i stort saknar kontroll över vad som sänds ut i etern. Utan att vara särskilt bevandrad i juridiken kan jag tänka mig att det innebär att man på ett mycket grundläggande sätt kraftigt bryter mot sitt sändningstillstånd.

Så är det nämligen i Sverige att (S)R inte på något sätt, trots att man bedriver sin verksamhet genom att finansieras via skattsedeln, är statligt kontrollerad. Åtminstone påstås så vara fallet. Vi är många som tvivlar på om det är fallet.

Men låt oss återgå till varför en ansvarig utgivare inte begriper språken han ska vara ansvarig utgivare för.
Orsaken till detta är mycket enkel. I den svenska kulturen, om den nu i verklig mening kan sägas existera, ingår det att man litar på varandra i väldigt hög utsträckning. Man skulle rentav kunna påstå att det är en outtalad värdegrund!

På (S)R har man säker många fler värdefulla grunder att hantera. Sannolikt är det också så att de flesta medarbetarna accepterar dessa, i vissa fall kanske bara med läpparnas bekännelse. Men läpparnas bekännelse kan vara nog så effektiv. Det innebär om inte annat att man håller sig något i skinnet för att inte råka i för mycket problem.

Men problem uppstår givetvis när känslorna tar överhanden och topplocken går. Vilket sannolikt inträffade när redaktionerna av utomeuropeiskt ursprung fick tag i Ebbas uttalande. Det kan givetvis inte uteslutas att att kall beräkning helt eller delvis låg bakom deras förvanskningar.
Man trodde kanske att de skulle komma undan med det eftersom man förmodligen kommit undan med annat tidigare.

Extra intressant är att språkförbistring är ett vanligt problem i Sverige. Jag har tidigare tagit upp att fackförbundet Kommunal larmat om dåliga språkfärdigheter inom äldreomsorgen. Själv träffar jag på problemet med stor regelbundenhet inom mitt eget yrke.

Frågan är varför (S)R accepterar detta faktum?
Jag tror helt enkelt att man därstädes har en lätt nedlåtande syn på sina svartmuskiga medarbetare som ädla vildar. Eller så utgår (S)R:s ledning helt och hållet från att de är fullständigt integrerade i samhället.
Inget av dessa förhållningssätt tycks dock stämma överens med verkligheten.

För etablissemanget är det givetvis höggradigt pinsamt att dessa medarbetare framstår som vilka nättroll som helst. De som förvanskar saker, ljuger och far med falska nyheter ska ju av principiella skäl vara förlorade i högermörkret precis som undertecknad.
Och mycket kan vi skylla (S)R för, men inte att de är förlorade i högermörkret. Deras självbild är nog snarare att man är helt opolitiska, vilket förutom att de är omdömeslösa också betyder att de uppenbarligen är färgblinda.

Klassiskt liberala partiets lösning att lägga ner eländet är mycket bättre. Då slipper vi nämligen att bråka om påstådd opartiskhet. Pengarna kan skattebetalarna behålla själva och de ”opolitiska” medarbetarna får pröva sina krafter mot en fri marknad.

Det bästa av allt skulle vara att folket fick den radio de förtjänar. Den obundna och fria varianten.