Politikerstyrd Sjukvård
Vi får aldrig glömma bort att skattefinansierad och politikerstyrd sjukvård är det enda rimliga alternativet!
Med det i bakhuvudet tar jag mig an en artikel i Läkartidningen. Där kan vi läsa att Inspektionen för vård och omsorg genomför en granskning av Sveriges akutsjukhus. ”Beslut har hittills fattats för 24 av de 27 granskade sjukhusen – och samtliga har fått kritik.”¹
Generaldirektör Sofia Wallström menar att ”Inte ens den allra mest grundläggande patientsäkerheten är på plats.”
Vissa sjukhus har utrustat patienterna med grytlock för att patienterna ska kunna påkalla vårdpersonalens uppmärksamhet, andra kör finlir med bjällror. De allra högst prioriterade patienterna kan få vänta på läkarbedömning i upp till en timme.
För mig som regelbundet tar del av vad Läkartidningen publicerar är det också närmast en vana att läsa om viten som döms ut till sjukhus och hur sjukhusen går upp i stabslägen på grund av hög belastning.
Sofia Wallström sammanfattar situationen mycket precist med ett enda ord, ”oacceptabelt”.
Politiker på nationell nivå, bland annat Ebba Busch (KD), har givetvis lösningen klar för sig. Det gäller att förstatliga hela härket för att få styr på det. Uppenbarligen, och faktiskt med viss rätt, litar hon inte på att regionalpolitikerna, varken hennes egna eller de andras, är kompetenta nog att styra upp situationen.
Den intressanta frågan är då bara en, vad vinner vi på att lägga på ytterligare ett lager administration på sjukvården?
Svaret är givetvis mycket enkelt. Nämligen inget alls, däremot flyttar vi beslutsnivån ännu längre från dem som borde ha något att säga till om i den uppkomna soppan, sjukvårdspersonalen.
För att tala managementspråk, som höga vederbörande borde begripa alldeles utmärkt, kompetensen finns ”in-house”. Inte i regionpolitikerns sammanträdesrum, inte på flotta konferenshotell och definitivt inte hos de etablerade partierna.
Det är nämligen de oheliga tölparna som försatt sjukvården i den situation som den befinner sig i nu!
Eftersom jag är fullt medveten om att regionerna inte kan avskaffas redan i morgon föreslår jag därför, givetvis i all ödmjukhet, följande!
Samtliga regionpolitiker avgår bums och lämnar över ansvaret till professionen, det vill säga sjukvårdspersonalen.
Sjukvårdspersonalen får fria händer att organisera arbetet efter eget huvud, inklusive att sparka onödiga byråkrater dit pepparn växer.
Vi kommer få mycket folk som ”brinner” för olika saker såsom cykelbanor, kultur och värdegrundsplaner samt likabehandlingsproblematik irrande på våra gator. Å andra sidan får regionerna ägna sig åt kärnuppdraget sjukvård.
För er som oroar er för den demokratiska representationen kan jag meddela följande; vi, folket, är mer intresserade av sjukvård som sådan än att ni ska få känna er representerade i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
Det finns för övrigt ingen anledning att tro sjukvårdspersonalen om att de inte kan bedriva verksamheten, det ligger så att säga i sakens natur att de klarar av dylikt. Våra (teoretiskt) ytterst kompetenta regionpolitiker bör inte ha några problem att hitta nya födkrokar. Det finns alltid folk som älskar att höra på när munlädret jobbar hos andra.
Vådan av detta är givetvis att lokala lösningar kommer att implementeras, sådant hatas av socialister, vänsterblivna och annat löst folk.
Vi som betalar för kalaset är dock alla gånger mer intresserade av att få det att fungera snarare än att allt är totalt likriktat från norr till söder.
Vad vi inte önskar är att utrustas med grytlock eller bjällror för att kunna påkalla vårdpersonalens uppmärksamhet där vi ligger i en utkyld korridor. Inte heller önskar vi vänta en timme på läkarbedömning om vi är högprioriterade.
Vi accepterar att sakernas tillstånd kan skilja sig åt så länge vi får vård. Det borde höga vederbörande begripa vid detta laget.
Framtiden ser vi an med tillförsikt. Då kanske vi till och med slipper betala en massa skatt som kan förskingras hur som helst. Men det är för tillfället överkurs, just nu vill vi ha en fungerande sjukvård!
