Politikerna

I Halmstad, som överallt annars, är politikerna problemet, inte lösningen.

I Halmstad är ett problem att det råder en skriande brist på studentbostäder. Så illa är det faktiskt att staden sedan 2017 befinner sig på den röda lista som Sveriges förenade studentkårer varje år producerar. Den allmänna åsikten är att situationen inte kommer förbättras när kommunen nu bestämt sig för att sälja ut ett hus med 19 studentlägenheter.

19 stycken kanske inte låter överväldigande mycket. Men en sak är definitivt säker, försvinner 19 studentlägenheter utan att ersättas så finns det 19 studentlägenheter färre att erbjuda hugande spekulanter. Vilket givetvis rimmar illa med politikernas vanliga önskan om att sätta sin stad på kartan genom att kunna erbjuda lagom långa och inte alltför intellektuellt betungande akademiska utbildningar.
En faktor långväga studenter säkert väger in i kalkylen är huruvida de kan bo på eller nära studieorten.

Lösningen är givetvis mycket enkel. Slapp man politiker som kivades över både stort och smått, beroende på vad som just nu ansågs vara på modet, skulle högskolan nog klara biffen alldeles utmärkt själv.
I Halmstad är det klart lite extra knivigt. Den styrande koalitionen består av S, M och KD. Således är det, trots att alla tre önskar införa ett bedövande socialistiskt samhälle, något spretiga viljor att ta hänsyn till.

Går vi upp en nivå så stöter vi på andra lokalproblem. Region Halland har två större akutsjukhus, ett i Halmstad och ett i Varberg. Sjukhuset i Halmstad är svårt att bygga ut på grund av sin placering nära Galgberget, sjukhuset i Varberg kommer enligt samstämmiga bedömningar vara ohemult dyrt att renovera.
Båda problemen beror på att politiker tidigare inte orkat ta tag i frågan och lösa frågan en gång för alla.

Den förra majoriteten i regionen tog då fram ett mer eller mindre hemligt förslag om ett nytt sjukhus i Falkenberg. Det ska placeras i den nya stadsdel som man tänker sig kring järnvägsstationen därstädes.
Som förväntat blev det ett väldans rabalder när planerna blev verklighet eftersom nästan ingen kände till dem. De som kände till dem ville nog egentligen helst glömma bort dem. Miljarddyra investeringar som liksom plötsligt kommer upp till ytan bara hux-flux gör de inblandade kallsvettiga.

Självklart finns det ett inte obetydligt lokalpatriotiskt inslag i soppan, det går både Halmstads och Varbergs ära förnär att lilla Falkenberg, som av båda städerna betraktas som en ofräsch kusin från landet, ska få länets flaggskepp till sjukhus!
Som lök på laxen kom avslöjandet i kölvattnet på den ytterst pinsamma covid-pandemin. Pinsam i den meningen att regionen gick med en rent ohemul ekonomisk vinst samtidigt som vårdpersonalen slet som djur. Det sistnämnda har man stammande försökt bortförklara med att annan vård ställts in.

Nu gör man en stor sak av att regionen minsann köper upp operationskapacitet hos andra för att beta av kön. Jag och många med mig anar ändå ugglor i mossen. Det verkar vara så att problemet ligger i att vården är kroniskt felprioriterad, eller för att tala klarspråk: de folkvalda har inte en susning vad de egentligen håller på med.

Lösningen är givetvis mycket enkel. Slapp man politiker som kivades över både stort och smått, beroende på vad som just nu ansågs vara på modet, skulle sannolikt privata försäkringar och landets kompetenta vårdpersonal klara biffen alldeles själv.
Det anses tyvärr omöjligt att genomföra eftersom folkets demokratiska inflytande anses vara behövligt för att göra folk friska. Jag är dock övertygad om att folk hellre har en god hälso och sjukvård än möjligheten att vart fjärde år rösta in eller bort folk som endast har en mycket dimmig aning om vad de håller på med.

Går vi upp ytterligare en nivå så befinner vi oss på riksplanet, eller det totala kaosets högsta nivå (om man föredrar den benämningen).
Här kämpar man mot klankriminella, en trilskande turk och en havererad energiförsörjning.¹ Den enda någorlunda glada politiker som torde existera i Sverige just nu är väl Magdalena Andersson. Förutom hennes trollarmé som dagligen hånar den nuvarande socialistiska riskdagsmajoriteten så kan hon effektivt ducka alla intervjuer om läget i Botkyrka.

En sak är säker, det är inte jag och mina likar som deltagit i skapandet av de problemen. De klankriminella är importerade, Erdoğan har politikerna själv misslyckats med att hantera och till energiförsörjningen önskar alla vettiga människor kärnkraft, vi inser nämligen till skillnad från Märta och gänget att vi inte bor vid ekvatorn.

Lösningen är givetvis mycket enkel. Slapp man politiker som kivades över både stort och smått, beroende på vad som just nu ansågs vara på modet, skulle man testa en mindre stat och mer civilsamhälle.
Då hade vuxna och lösningsorienterade människor med varandras bästa för ögonen satt sig ner och diskuterat sig fram till självklara, enkla och vettiga lösningar på problemen.
Tänk om vi kunde inse att politikerna är problemet, inte lösningen?

1. För att nämna några av de mest aktuella frågorna.