Politikerlöner
Långt bort från den massmediala nyhetsströmmen har det blåst upp en strid om politikerlönerna i Laholm.
Minnesgoda läsare som är bekanta med faktumet att undertecknad är ett notoriskt högerspöke kommer säkert ihåg att jag tagit upp saken tidigare. Den 13 november var det många som satte morgonkaffet i halsen (alternativt med gapande munnar tappade cigarren rakt ner på ekparketten) när jag utropade Je Suis V!
Vi kan börja med att hyfsa terminologin för att hålla diskussionen på rätt nivå. Politiker uppbär inte lön, politiker arvoderas. Skillnaden är inte helt obetydlig precis som politiker inte omfattas av arbetsmarknadens regler i övrigt heller.
Politiker har således inte heller några kollektivavtal att luta sig emot. Det är annan femma att samtliga riskdagspartier mer eller mindre vill tvinga alla arbetsgivare i Sverige att skriva under kollektivavtal.
Med betalningen för politikernas arvoden i Laholm är det så listigt ordnat att man följer riskdagens löner. Det finns åtminstone två finesser med det som vi snart kommer till, men tanken är hur som helst att det mer eller mindre ska vara en ren formalitet att rösta igenom eventuella ökningar.
Finesserna är för det första att man, åtminstone teoretiskt som det har visat sig, slipper bråka om lönerna. Det ska vara en ren formalitet att rösta igenom kommunrådens årliga höjningar. Av någon märklig anledning tycker nämligen riksdagens arvodesnämnd att riskdagsledamöterna alltid har gjort sig förtjänta av ett liten arvodeshöjning.
Detta leder oss till till den andra finessen. När lokalpamparna jämför sig med riskdagsledamöterna framstår deras eget uppdrag som o-e-r-h-ö-r-t viktigt och svårt.
Så är det ju, det begriper alla och envar, att tjänar man samma pengar som en riskdagsledamot är det inte en lek längre, då är det allvar! Det är kanske därför som personalen inom den kommunala äldreomsorgen anses relativ utbytbara. Åtminstone ska de väl huvudsakligen vara glada att ha jobb alls att gå till, de får blott och bart en skärv av vad en riskdagsledamot och ett kommunråd drar ihop.
Åtminstone är det tanken som slår mig när jag i lokalblaskan Hallandsposten läser vad Laholms kommunråd Ove Bengtsson (C) har att säga om saken efter att fem fackförbund protesterat.¹
”Kraven på att frysa politikernas löner avfärdas av styret som billiga politiska poänger.
– Vi kan ta väck alla arvodena för politikerna i Laholms kommun, men vi kommer inte att redovisa ett överskott ändå om vi inte gör de här besparingarna, säger Laholms kommunråd Ove Bengtsson (C).”
Vad hr Bengtsson väljer att bortse från i sammanhanget är att det inte är eller har varit en fråga om att frysa lönerna för att få budgeten i balans. Det är däremot en principsak att dra sitt strå till stacken.
För kommunråden i Laholm är det fråga om något som de förmodligen är helt obekanta med, nämligen att visa solidaritet med sina arbetsgivare, kommuninvånarna, i Laholm!
Hans argumentation är ren och skär dumhet tagen till helt ny nivå, metadumhet skulle man kunna kalla det, och han uttalar följande i Hallandspostens reportage: ”Det är viktigt att man inte diskuterar arvodet under mandatperioden, för då sitter de styrande och beslutar om sina egna löner. Det ska man inte göra, säger han.”
Klassiskt Liberala Partiet har som vanligt en enkel och elegant lösning på problemet. I princip ska inga politiker kunna arvoderas för heltidsarbete, varken på riks- eller kommunalnivå. Anledningen är mycket enkel, vi behöver, möjligen med mycket få undantag på riksnivå, inga politiker som jobbar heltid.
Istället ska politiker ersättas för den förlorade arbetsinkomst som det politiska arbetet innebär. Man kan tänka sig att det får sättas en gräns för hur mycket arbetsinkomst som kan ersättas. En rimlig bedömning är att en riskdagsledamot i ett klassisk liberal stat behöver lägga max 2 månader per år för sitt riskdagsuppdrag. Det kan vara en lämplig norm också för ett kommunråd i Laholm.
Vi slipper då dessa eviga diskussioner om politikernas arvoden. Till på köpet behöver vi inte punga ut med onödiga pengar för att betala alla möjliga dumheter som hittas på av politiker. Politikerna kommer per definition tvingas befinna sig i verkligheten istället för att drabbas av hjärnröta i maktens korridorer. Viktigaste av allt är givetvis att politikerna förlorar makt.
Vi kommer närmare mitt drömsamhälle, ett samhälle där politikerna på aggressivast möjliga sätt lämnar medborgarna ifred!
