Politiker

Det är något speciellt med politiker, ersättningar och ”riktiga jobb”.

Kommunstyrelseordförande i Trelleborg har till exempel varit så underbetald att det krävdes en höjning på 75 procent för att hamna rätt. Vi som tyckte att politikerna i Norrtälje var bra snurriga med sin ökning på 27 procent var alltså helt fel ute när vi ansåg att det var väl häftigt.
Efter lite rabalder beslöt dock den politiska eliten i Norrtälje att det fick vara nog och drog tillbaka sina krav. Om jag inte missminner mig var det dessutom en som avgick helt och hållet.

Även i min egen hemstad. Halmstad, har vi politiker som har en märklig inställning till detta med allmänna medel.
Moderattoppen Jonas Bergman avgick i oktober och ville enligt egen uppgift inte gå ”sysslolös någon längre tid”. Redan i november landade han ett jobb i Göteborg, som en bonus hade han fortfarande rätt att plocka ut 66 000 kronor per månad under ett år i fallskärm från Halmstad kommun.

Historien tar inte slut där, men först måste jag bara göra två randnoteringar.
För det första, det är klart att karln inte vill gå ”sysslolös någon längre tid”. Då riskerar hans kontaktnät att allvarligt svalna. Som vi ska se längre fram kan det vara fatalt för en man med hans erfarenhet.
För det andra, man kan verkligen undra varför dessa hyperkompetenta typer, åtminstone ser de sig nog själva så, alls behöver fallskärmar. Bevisligen har de inte svårt att skaffa jobb.
Jonas Bergman gjorde sitt sista kommunstyrelsemöte i oktober och satt på det nya jobbet i november. Lite ska de väl kunna lägga undan för överlappningen? En fallskärm som löper ett år synes väl tilltagen!

Det riktigt intressanta är Jonas Bergmans argument för att nu inte plocka ut hela fallskärmen från och med nyåret, han nöjer sig med 1/3. Enligt lokalblaskan Hallandsposten menar han att det huvudsakliga motivet är följande: ”Jag brukar vilja göra saker som känns rätt i magen – och den här lösningen känns rätt.”

Vilket per definition innebär att karln inte är främmande för att handla efter betydligt dunklare principer, nämligen de som också skaver och kanske till och med ger en liten klump av ångest i kistan!
Det förklarar onekligen en del vändningar inom den lokala politiken i Halmstad. Framför allt det beramade hotellprojektet som gick så gravt på rumpan att de som var med och drev fram det, bland annat Jonas Bergman, borde ha svårt att visa sig på stadens gator under överskådlig framtid.

Att han fortsättningsvis ändå plockar ut en slant förklarar han med att det minsann inte är gratis att några dagar i veckan pendla till Göteborg där hans nya jobb ligger. Däri har han rätt, en enkelbiljett på Öresundstågen 2 klass betingar ett pris på 250-300 kronor. Det är inte gratis i längden. Å andra sidan finns det både månads- och årskort för den som önskar. För oss skattebetalare skulle det nog vara billigare om vi skramlade ihop till något sådant åt honom!

Vad går det nya jobbet ut på då, frågar sig vän av ordning?
Jonas Bergman säger enligt Hallandsposten såhär: ”Det känns meningsfullt att fortfarande få syssla med någon form av samhällsengagemang. Jag får ju jobba med saker som kan förändra världen, och det är en ynnest.”

Vi anar givetvis ugglor i mossen och konstaterar mycket riktigt följande; han ska hjälpa större industrikunder som gör innovationer inom hållbarhet, exempelvis inom energilagring eller biobränslen, att söka EU–finansiering.
Från en syltburk till en annan med andra ord. Nu är det bara en lite större syltburk än den kommunala i Halmstad. Pengarna han leker med har först passerat Stockholm och därefter hamnat i det svarta hål som vanligtvis kallas EU.

Så politiker har, om de själva får bestämma, för låga ersättningar och, om jag som skattebetalare får tycka, svårt att hitta riktiga jobb. Det är nog en sammanfattning fler än jag kan skriva under på!