Politikens Mål

Politikens mål ska vara att så fort som möjligt avskaffa sig själv.

Behovet av det illustreras tydligt av de senaste dagarnas debatt om avskaffat flerbarnstillägg.

Som klassiskt liberal kan man givetvis inte annat än välkomna ”regeringens” initiativ att försöka avskaffa det. Att det skulle vara en universallösning på kvinnliga bidragsmigranters problem att skaffa jobb får ändå sägas vara låg. För att bli anställningsbar i Sverige i den meningen att man kan bidra med skatteslantar krävs det flera saker än lagom storlek på barnkullen.

Bland annat ska man klara av språket, ha en någorlunda verklighetsförankrad tidsuppfattning och kanske inte alltid strosa omkring som ett enmanstält.
Extra roligt i sammanhanget var en intervju med några bidragsmigranter där de uttalade att staten minsann inte skulle lägga sig i hur många barn de skaffade. Vilket givetvis jag helt och hållet måste hålla med om!

Staten ska absolut inte ha några synpunkter på människors barnalstrande. Vad bidragsmigranterna kanske missade att tänka på i sammanhanget är att det där med att ”inte lägga sig i” per definition innebär följande: inga premier ska betalas ut för den som ägnar sitt vuxna liv åt att producera egen avkomma.

Principen måste alltid vara att man får rätta mun efter matsäcken. Det innebär, bland mycket annat, att den klankultur som man lagt sig till med i hemlandet får överges i ett industrialiserat västland.
Av detta resonemang följer en självklar slutsats: den som har råd får skaffa sig en rejäl kull med ungar om man vill, men ingen kan förvänta sig att någon annan ska betala för det.

För den som tänker efter något litet är det självklart att en klassiskt liberal politik som genomförs konsekvent leder till att bidragsparasiterandet försvinner.
Vad som händer med parasiterna intresserar oss inte så värst mycket. Men givetvis finns det några teoretiska utfall som man kan resonera kring.

Ett är att de helt enkelt drar upp sina bopålar och flyttar någon annanstans. Ett annat att de anpassar sig, även om det sker under mycken gny och gnäll. Det tredje att ömmande själar ur den pekuniärt starka, men intellektuellt svaga, medelklassen förbarmar sig över dem och hjälper till.

Det sista alternativet måste bedömas som högst genomförbart i ett klassiskt liberalt samhälle där alla lönearbetare behåller en större del av sin kaka. Jag tänker åtminstone inte lägga mig i vad de använder stålarna till, önskar man stötta bidragsmigranter med egna slantar så är det givetvis helt i sin ordning.
Politiken och politiker ska nämligen inte i onödan lägga sig i människors göranden och låtanden.

Ett ytterligare alternativ är självklart tvångsrepatriering. Det kan tyckas illa vara att en förment frihetsälskare som undertecknad tar upp en sådan sak. Den som tycker det glömmer dock bort att jag dessutom, till råga på allt, inte skäms för att kalla mig rasist.

För mig framgår det med all önskvärd tydlighet att det finns avgrundsdjupa skillnader mellan människor. Så pass djupa är dessa skillnader att min bestämda åsikt är att vissa inte har i Sverige att göra. Bland annat bidragsmigranter som skamlöst utnyttjar systemet med flerbarnstillägg.
Däremot har jag inga problem med människor som sköter sig, har hederliga jobb och håller sina aparta religiösa föreställningar för sig själv. Man skulle kanske kalla mig tvehågsen rasist, eller bara klassiskt liberal i mitt förhållningssätt till andra människor.

Eftersom politikens mål ska vara att avskaffa sig själv måste också barnbidraget avskaffas. Andra former av stöd och bidrag till höger och vänster ska också bort. Bidrag till U-länder är ingenting för staten och dess myndigheter att hantera, det finns gott om organisationer i civilsamhället som klarar det bättre.

Det låga priset vi får betala är att höga vederbörande och särskilt samvetsömma inte kan slå sig för bröstet och kalla Sverige för en humanitär stormakt. Det synes mig vara ett billigt pris för den individuella frihet vi är så svältfödda på.