Politik

Man måste ställa sig frågan varför politik inte fungerar.

Svaret är givetvis mycket enkelt, alla vill olika saker. Ingenting blir heller bättre av många, de flesta faktiskt, inte nödvändigtvis har väljarnas bästa för ögonen.
Politiken har förvandlats från att uttolka folkviljan och genomföra den till att gälla något helt annat.

Trots att vi i Sverige har åtta stycken olika riskdagspartier så är de alla överens i en central fråga. Medborgarna, eller om det skall vara skatteslavarna/röstboskapet begriper inte sitt eget bästa. Riskdagspartierna anser sig själva tillsatta på mandatet att styra upp verksamheten. Verktygen är bland annat statsbudgeten och lagstiftningsmakten. Med andra ord långt ifrån att uttolka vad folket vill och genomföra det.

Ett utmärkt exempel är anslutningen till Nato. Det fanns i princip ingen folkvilja för anslutning innan politikerna fick kalla fötter och gåshud. Först efter att det inträffat vände opinionen till fördel för en Nato-anslutning.

Tyvärr är det så att dessa tankens giganter i riskdag och ”regering” missar en för oss andra självklar varningssignal, de har svårt att komma överens sinsemellan. Det tycker man annars borde stämma dem något till eftertanke.

Vår nuvarande ”regering” och dess kritiska så kallade underlag var till exempel tvungna att låsa in sig för att sitta ner och komma överens om formerna för ”regeringsarbetet”. Sittningen resulterade i ett avtal som, åtminstone rent teoretiskt, ska leda till ordnade arbetsformer under mandatperioden.

Om vi nu ska vara cyniska, och det ska vi klart, så undrar man i sitt stilla sinne hur eftertraktad makten verkligen är för hr Åkesson? Vilken var kalkylen som låg bakom att hans parti, som var det näst största i Sverige, accepterade precis noll och inga ministerposter?
Utan att vara en särskild fantast av SD så hoppas jag att det uttalade målet är att ha ett behagligt avstånd till regeringsmakten för att kunna köra hem en storseger 2026, åtminstone så stort att Jimmie själv kan bli förstahandsvalet till regeringsbildare. Allt annat vore en grav missräkning för honom.

Riskdagspartiernas största problem, som de inte själva begriper, är att de var för sig tror sig sitta på lösningarna. Det är helt uppenbart mycket svårt att få igenom dem eftersom inget av partierna har en egen majoritet.
Summan av det så kallade politiska hantverket blir totalt en utspädd soppa som ingen kan eller bör vara nöjd med.

Vi på den allra yttersta frihetskanten får som vanligt nöja oss med det minsta lilla, ibland inte ens det.
I och med Nato-anslutningen, som kommer bli av (frågan är bara när), och allt fler påbud från Bryssel så krymper vårt manöverutrymme allt mer. Ett centralt problem är att människor verkligen tror på myten om mer politik och överstatlighet som en lösning. Det verkar inte som någon frågar sig varför världen ser ut som den gör?
Beror det på att människor varit fria att bestämma själv eller på att saker har bestämts över huvudet på dem?

Ytterligare en sak som fler borde fråga sig är vad som blir bättre om vi flyttar beslutsrätten ännu längre ifrån oss själva och vår vardag?
Varje människa borde ställa sig frågan vilka behov som är viktiga att uppfylla, därefter vilka av dessa avgörande behov som de anser att någon annan ska besluta om?

En rimlig slutsats av sådana funderingar bör vara att ingen annan ska kunna besluta över mitt huvud. Givet att man inte är helt borta med man och allt så borde varje människa få bestämma själv över sina göranden och låtanden.
Tänker vi så blir politiken mer av en rent administrativ åtgärd, inte tvingande påbud och hot om våld mot den som har andra synpunkter.
Politiken blir att uttolka folkviljan och genomföra den, inte dänga partiprogram i huvudet på folk och genomdriva misslyckade kompromisser.

För att komma dit måste förändringen komma från oss i folket. Höga vederbörande i riskdag och ”regering” kommer aldrig ta initiativet av lätt insedda skäl!