Partiprogrammet, del 3

Partiprogrammet, del 3 1

Vår samtid utmärks av en mängd möjligheter till att bli i grunden kränkt och förbannad!

Förr i tiden, exempelvis när jag en gång i forntiden var ung, kallades detta för yttrandefrihet och betraktades som något naturligt och bra.
Sedan inträffade en hel del tekniskt utveckling, bland annat av hård- och mjukvaran kring datorer och deras möjligheter att sekundsnabbt kunna koppla upp sig mot varandra. Internet blev var mans egendom (en formulering som får en del vänsterister att gråta!) och listiga entreprenörer skapade så kallade “sociala plattformar”.

Därefter började folk bli i grunden kränkta och förbannade och vi står idag där vi står, så att säga. Gränserna mellan människor är i princip utsuddade. Men för att skydda känslolivet hos de av oss som är fragila vänsterister, dessa ömtåliga blommor, är vi på väg att bygga högre murar än någonsin.

Av egen erfarenhet vet jag att exempelvis Facebook är oerhört lättkränkta till sin natur. Jag lade en gång ut en bild på en tavla målad av ung man från Braunau am Inn i nuvarande Österrike med en kommentar i stil med “att han skulle fortsatt måla istället”.
Facebook surnade till rejält och avslutade prompt mitt konto ehuru det betraktades som nazist-propaganda. Det var visserligen en ung Adolf som målat den, i akt och mening att påbörja en akademisk konstnärsutbildning, men oklart för mig hur det kunde betraktas som nazistpropaganda.

Numera har jag ungefär lärt mig var gränsen ska gå och blir bara undantagsvis näpsad av den stora ansiktsboken för mindre dumheter.

Problemet med ansiktsboken och andra plattformar är att de är globala utan möjligheterna till normalt ansvarsutkrävande. Vilket leder till en del absurda konsekvenser. Så kallade “visselblåsare” kan exempelvis anklaga Facebook för att vara alltför varliga i sin hantering av det som anses stötande. Jag och många med mig som aldrig riktigt får en syl i vädret anser att de far fram alltför hårt i sin iver att inte stöta sig med någon.

Vi måste först av allt konstatera ett faktum. Det ingår i viss mån i en människas liv att få sina känslor kränkta och uppfattningar ifrågasatta.
Allt annat vore fullständigt naturvidrigt om vi nu ska leva som vi gör. Det torde vara helt omöjligt att framleva sitt liv utan att på daglig basis råka ut för sånt man inte håller med om eller till och med ogillar kraftigt.

Det är detta enkla faktum som vänsterister inte kan förstå. Om så inte är fallet måste man misstänka att deras lättkränkhet utgör en ännu inte beskriven sexuell deviation. Detta motsägs dock av det faktum att de vill slå ner på och förbjuda i princip allt som de ogillar. Kanske beror deras upphetsning på tanken iför den perfekta marxist-leninistiska hyperfeministiska übermensstaten¹?

Det är därför som KLP:s formulering om yttrandefrihet är en mycket central del av den politik som jag går till val på. Den lyder: “Yttrandefriheten är den enskilt mest centrala delen i ett fritt demokratiskt samhälle. Svenska medborgares yttrandefrihet borde, som i många andra länder, garanteras i grundlagen. Inskränkningar i yttrandefriheten ska stävjas, inte bara gentemot myndighetsbeslut, utan också gentemot internationella storföretag och syndikat.”

Vi ska nämligen komma ihåg en mycket viktig sak. Det är en sak att statstelevision, och dito radio, matar oss med en massa dumheter. Minst lika viktigt är den enskilda medborgarens rätt (och skyldighet) att redogöra för sin syn på sakernas tillstånd.
Notera gärna formuleringen “minst lika viktig”.

Vår möjlighet att göra oss hörda, tala med varandra och samla oss till protest finns lättast på nätet. Ett nät som vi måste försvara från både klåfingriga politiker och tech-entreprenörer med vänsterism och dollartecken i blicken.

Det är givetvis så att vårt nya partiprogram också tar upp de aparta skapelserna (S)(V)T och (S)R, i dagligt tal kallat public service och statsmaktens främsta kanaler för propaganda riktad till skatteslavarna, röstboskapen och alla andra boende i landet.
“Skulle Klassiskt Liberala Partiet komma till makten på riksnivå kommer vi verka för ett nästan totalt avskaffande av dagens Public Service. Dess verksamhet kommer istället inskränkas till någonting som liknar det man har i de flesta andra länder, en studio för sändning av de politiska församlingarnas sammanträden, debatter och omröstningar.”

Självklart är det också så att presstödet skulle avvecklas per omgående om vi fick bestämma.

I ett samhälle där Klassiskt liberala partiets program utgör dagordningen får alltså notoriska vänsterister bereda sig på en annorlunda tillvaro.
En tillvaro där ordet är fritt och statspropagandan strypt!

  1. En übermenschstat är något helt annat.