Paria

Ett alldeles utmärkt sätt att göra sig till paria är att uttrycka avvikande åsikter om det pågående kriget i Ukraina. Vill man göra sig ännu mer omöjlig i åsiktskorridoren hummar man uppskattande åt ryska politikers uttalanden.

Låt mig därför uttrycka avvikande åsikter om det pågående kriget i Ukraina och humma uppskattande åt ryska politikers uttalanden.

Vad gäller det förstnämnda så är min hållning som den brukar bara, ingångna avtal skall hållas. Enligt Budapestuppgörelsen, som skrevs under av Storbritannien, Ryssland och USA, 1994 så garanterade man Ukrainas, Belarus och Kazakstans territoriella integritet.
Som ett resultat av den och andra överenskommelser upphörde Ukraina (samt Belarus och Kazakstan) att använda kärnvapen.

Dem av mina läsare, belästa samt mindre belästa, som ännu inte satt kaffet i halsen utan under stigande spänning läser vidare undrar då hur jag ska hantera konflikten i Donbass.
Frågan är givetvis helt ointressant eftersom det per definition måste sägas vara en helt lokal angelägenhet. Låt vara att Ryssland med sedvanlig brutalism drog nytta av situationen och annekterade Krim. En stor del av skulden för den nuvarande situationen hamnar dock på väst eftersom man i samband med Ryssland annektering av Krim inte drog i nödbromsen.

Så är det nämligen, fast västs ledare ännu inte begripit saken, att ryssen håller man lämpligen i kort koppel. Vi kan ha många synpunkter på den ryska ledningen, men den viktigaste insikten är att den inte till 100 procent fungerar som ”folkvalda” politiker i väst.

Problemet med den nuvarande ryska ledningen, och säkerligen många kommande, är att de ännu inte till fullo är redo att acceptera ett Ryssland som inte spelar förstafiolen. Man lider helt enkelt av fantomsmärtor och sårad nationell stolthet.
En rimlig frågeställning i sammanhanget är hur sårade djur agerar så länge de har en möjlighet att kämpa emot? Svaret är mycket enkelt, de biter tillbaka.
För syltryggar i väst kan detta synas vara kontraproduktivt. Men från tid till tid annan får även vi, detta trots att vi anser oss vara skapelsens krona, ta skeden i vacker hand och acceptera sakerna som de är.

Ukrainakriget har nu nått en delikat punkt där endast tre alternativ återstår som alla är (nästan) lika osmakliga.
I det första fallet förhandlar man fram en instabil fred med landavträdelser för Ukraina, angreppskrig har då bevisat sig lönsamt. I det andra fallet kör man linan ut och fortsätter den meningslösa slakten av militärer och civila. I det scenariot bli lidandet enormt då inga avgörande slag kan riktas mot Ryssland eftersom deras kärnvapendoktrin stoppar sådana initiativ.
En tredje mycket avlägsen möjlighet finns också. Det är att kretsen kring Putin tröttnar och gör processen kort. Risken för ett ryskt inbördeskrig med sedvanligt kaos är då betydande.

Intressant nog betyder inget av dessa utfallen att Sverige behöver gå med i Nato. Vi är inte direkt hotade av Ryssland och eventuella risker minskar betydligt eftersom Putin är fullt upptagen i Ukraina, antingen som aktivt krigförande part eller ockupationsmakt. I det scenario Ryssland blir slaget saknar landet per definition möjlighet till nya äventyrligheter.

Att humma uppskattande åt ryska politikers uttalanden gör man givetvis inte i Sverige eftersom du då ofelbart kommer definieras som femtekolonnare.
Dmitrij Medvedev, president mellan 2008 0ch 2012 mär Putin var tvungen att ta en ofrivillig paus, har uttalat sig om riskerna för inbördeskrig i USA. Han har uttalat att delstaterna Kalifornien och Texas riskerar att göra sig självständiga.
Han har nog rätt i att Texas vill bryta sig loss från centralmakten i Washington D.C., vad gäller Kalifornien är det snarare så att stora delar av USA helst av allt skulle vilja bli av med dem, eller åtminstone storstäderna i den staten.
När det gäller ett eventuellt inbördeskrig så är han definitivt inte ensam om tanken. USA är en konstruktion på gränsen till sammanbrott med sina rasmässiga spänningar, konflikter mellan stad och land och moraliska ytterlighetsaspekter mellan extrem vänsterliberalism och väckelsekristna.

När det gäller USA slås jag av en aspekt, man verkar inte längre ha ett gemensamt mål. Allting flyter omkring som i en enda röra utan en samlande kraft som förmår att organisera motsatserna i en gemensam riktning.
Det är som ett imperium i upplösning, USA är ett modernt Rom som invaderats av barbariska horder. Sannolikt är det bara en fråga om när folk får nog, inte om.
Den intressanta frågan är egentligen följande; hur kommer en postamerikansk värld se ut? Äter vi med pinnar eller skriver med det kyrilliska alfabetet?