Pang Pang

Svenska Dagbladet har man skrivit ihop ett reportage om kriminaldårarnas skjutningar.

Rubriken är talande för den svenska samhällsdebatten där kriminaldårarna själva och deras kultur helt saknar ansvar för det som händer, den lyder: ”De begravde sina söner – varför går skyttarna fria?”

Bildbylinen består av en huckleförsedd mörkhyad kvinna med nerhasat munskydd. Lite senare i texten ska vi får reda på att hennes son var en av de senaste att mördas i dessa tillsynes primitiva stamkonflikter som decimerar antalet kulturellt aparta i påstått utsatta områden.
Till hennes tröst har man till ett sorts stormöte i Järvaområdet bland annat skickat bråkröret Märta Stenevi samt en Liberal riksdagsperson vars namn jag inte tror mig hört förut.
Jag kan väl tycka att den stackars mörkhyade mamman har lidit tillräckligt utan att behöva råka ut för Märta också!

I reportaget kan man bland annat läsa om att de som beskjuter varandra i stor utsträckning har vuxit upp tillsammans och tidigare varit kompisar. Vad mera är, deras familjer är ofta mycket nära vänner.
En så kallad vuxen person som i texten omnämns som pappa till en skjuten gosse säger att han ringde till skyttens föräldrar, de var gamla vänner, och bad dem sätta sina barn i sin säkerhet.

En sådan handling kan givetvis beskrivas som barmhärtig i någon mening. Det bästa skulle självklart vara att inga skjutningar sker alls.
Men som vi kommer ihåg var ju reportagets rubrik ”De begravde sina söner – varför går skyttarna fria?”
Alltså måste vi konstatera att föräldrarna till barnen förmodligen inte anser sig ha ett överdrivet stort ansvar för att deras barn växer upp och börjar mörda varandra.

Denna känsla förstärks när jag läser vidare och en av dessa tankens giganter på mötet säger följande ”– Varför kan inte polisen utreda och lägga pusslet? Det finns kameror överallt och de kan se när jag går och handlar mjölk, men de kan inte reda ut vem som har skjutit någon, säger Muhubo.”

Här kan vi konstatera att Muhubo hyser en överdriven tilltro till moderna övervakningssystem och deras tillämpning i såväl brottspreventiv som brottsbekämpande verksamhet. Man får nämligen anta att Muhubo går och inhandlar sina dagligvaror helt öppet och utan ont uppsåt. Detsamma gäller sannolikt inte kriminaldårarna som skjuter och har sig.

Dessutom är tekniken ännu så pass outvecklad att vi inte helt enkelt kan identifiera personer som är maskerade via övervakningskameror. Den svenska polisen har inte heller oändliga resurser och de vittgående befogenheter som polisen kanske hade i Muhubos ursprungsland.

Jag är dock inte den som är den. När jag sitter i riksdagen kan jag gärna initiera ett projekt som inte bara innebär att varje kvadratmeter av Järvaområdet kameraövervakas, vi utrustar också varje potentiell och bekräftad kriminaldåre med spårsändare som kan visa deras position i realtid. Finansieringen kan vi enkelt ordna med ökat uttag av skattemedel, och kraftigt minskade ekonomiska bidrag, i Järvaområdet.
Förslagsvis kan övervakningsutrustningen med fördel inhandlas i Kina. Passar deras grejer att kontrollera folk på Terminal 5 på Arlanda duger den i Järvaområdet också.

Jag är inte heller främmande för att införa särskilt långtgående befogenheter för rättsvårdande myndigheter att genomföra visitationer, husransakningar och utfärdande av olika penningböter för minsta förseelser i dessa områden. Passar inte denna tingens ordning får de väl flytta sina bopålar någon annan stans.

Det grundläggande problemet är givetvis att föräldrarna i Järvaområdet inte har tagit ansvar för sina barn. Detta kan bero på att man kanske inte har för vana att göra så i deras ursprungskultur. Det kan också vara ett resultat av man missförstått den svenska modellen och trott att samhället ansvarar för barnens fostran. Möjligen är det en kombination av båda sakerna.

En möjlig men inte helt behaglig lösning är att införa ett klassiskt apartheidsamhälle. Det som talar emot en sådan lösning är att man misslyckats förr och att inga hållbara argument för att vi skulle lyckas ligger på bordet. Kostnaderna för den säkerhetsapparat som skulle behövas synes också helt oöverkomliga.

Fördelen skulle givetvis bli att kriminaldårarna skulle kunna hållas bättre i schack. Man skulle också kunna utforma systemet så att bevisat skötsamma bidragsmigranter skulle kunna befordras till fullvärdiga medborgare som skulle kunna bosätta sig utanför ghettona. De mest notoriska av våra vänsterister skulle också hållas upptagna med de förfördelade bidragsmigranternas väl och ve, vi skulle slippa mycket tjafs på så sätt.

Ett annat sätt är givetvis att förflytta problemet ut ur riket. Om vi gjorde det skulle vi slippa tankemödan och Märta Stenevi skulle slippa åka till Järvaområdet för att visa upp sig. Kanske skulle hon kunna ägna sig åt att krama ett vindkraftverk till havs istället?

Eller så kunde helt enkelt vissa föräldrar sluta skaffa barn eller hålla dem man har i herrans tukt och förmaning. Det skulle dock innebära ett personligt ansvar som förmodligen är ett för hårt krav att ställa på våra bidragsmigranter i Järvaområdet och andra liknande platser i Sverige!