På allmän begäran!
För nästan precis tre år sedan, när landet stod utan regering efter valet 2018, publicerade Expressen ett debattinlägg skrivet av undertecknad.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess även om vi fortfarande saknar en duglig regering. Eftersom många av mina läsare av principiella skäl vägrar att befatta sig med Expressen återpublicerar jag debattinlägget här på min blogg.
Den intresserade läsaren kommer säkert notera att riksdagskandidat Jönsson under de förflutna åren har vässat till sina åsikter en del.
Läs och dröm er tillbaka till november 2018!
”DEBATT | REGERINGSBILDNINGEN. Detta är en uppmaning till våra borgerliga politiker att svälja förtreten över väljarnas hurring den 9 september och komma in i matchen. Det må så vara att majoriteten av Sveriges valmanskår inte röstade på SD, men det innebär inte per definition att partiet, trots att även undertecknad anser att de anstränger sig ganska mycket för att göra sig omöjliga, automatiskt måste räknas bort från varje möjligt regeringsunderlag.
Maktpartiet S har inte era hämningar
Som exempel kan vi konstatera att maktpartiet framför alla andra, Socialdemokraterna, inte har några som helst problem att både luta sig extremt åt vänster eller samarbeta med ett annat av landets i särklass mest världsfrånvända partier, för att kunna regera. Trots att både V och MP, till stor skada för landets väl och ve, haft ett politiskt inflytande över de senaste årens politik har vi fortfarande inte feministiska omskolningsläger eller biodynamiska morotsodlingar där Bromma flygplats (fortfarande) ligger.
Sannolikheten för att SD som stödparti till, eller ingående i, en borgerlig regering under mandatperioden kommer att verkställa massdeportationer av människor, eller militär intervention i särskilt utsatta områden, får nog betecknas som minimal.
Se till att de skärper sig, Ebba
Så, vad säger ni, ska borgerligheten göra ett omtag och kavla upp skjortärmarna och ge detta med regeringsmakten en chans? Hur vore det om Björklund insåg det omöjliga i att bygga rikets politik på löften till sina barn? Skulle Kristersson kanske ta efter den pragmatiska hållning till SD som många av hans kolleger ute i kommunerna har?
Kan den senaste sonderingspersonen, Lööf, vara lite tydligare än ”Ödmjukhet, seriositet och ledarskap”, som hon uttrycker på sitt partis hemsida, inför sitt uppdrag? Särskilt som det tydligen inte går att ta i SD med tång.
Kan kanske partiledaren för de som ligger omedelbart till vänster om SD, Ebba Bush Thor, ta sina före detta Allianskollegor i herrans tukt och förmaning och be dem skärpa till sig?
Detta borde vuxna kunna hantera
Så är det nämligen, och det tycker jag våra borgerliga partiledare bör känna till, det är väldigt sällan som man som vuxen får precis som man vill. Oftast får du nöja dig med att göra det bästa av det du har. Och väljarna har talat, gå nu åstad och regera landet!
För att återknyta till början av detta debattinlägg: Jag tycker att SD i mångt och mycket är ett riksdagsparti som är lätt att inte tycka om. Men av mandatfördelningen i kammaren kan vi alla konstatera att en avgörande del av valmanskåren inte delar den åsikten. Detta är något som alla borgerliga partier med ambitionen att regera landet ovillkorligen måste förhålla sig till på ett positivt sätt, även om regeringsunderlaget också inkluderar ett parti som yrar om ”svensk essens”.
Ni har väl inte glömt hur det gick för MP?
Ytterligare ett argument som kan användas är att det nog vore nyttigt för SD att i någon form behöva ta ansvar för den politik de säger sig vilja föra. I vårt östra broderland Finland gick det så där för Sannfinländarna. Vem vet, kanske finns det en möjlighet att de skarpaste kanterna och avarterna hos SD slipas av när de måste samarbeta i regeringsställning? Ingen har väl glömt hur brutal verklighetskontakten blev för MP?
Själv är jag glad att jag före valet tog mitt förnuft till fånga och gick med i Klassiskt liberala partiet som önskar att statens enda uppgift skall vara att skydda individens rätt till liv, frihet och egendom. Våra politiker får då mindre besvär med politiskt taktiserande och oro för hur de ska klara nästa val.
Tills dess att detta blir verklighet får jag nöja mig med att lätt kallsvettig följa Kling och Klang med flera i försöken att göra det enda som vi hårt prövade medborgare kräver av dem – nämligen att regera landet.”
