OS i Doping

Dilsjod Nazarov, känner ni honom? Inte det?
Han är regerande OS-mästare i slägga och för tillfället avpolletterad från vidare tävlan eftersom ett dopningsprov från VM i sydkoreanska Daegu 2011 visade sig vara positivt.
Något framträdande i sommarens OS i Tokyo blir det alltså inte för denna Tadzjikistanska kraftkarl!

Det Olympiska spelen har nämligen nolltolerans mot att fuskare åker fast för doping. Man anser väl att det inte är riktigt rent spel när de tävlande trycker sig fulla med allehanda kemikalier för att kasta längre, hoppa högre eller springa snabbare än sina konkurrenter.
Sannolikt är det också så att unga och lättpåverkade sinnen anses ta skada av eländet. Eller att de tävlande får orättvisa fördelar i konkurrensen om lukrativa sponsorkontrakt.

Nu kan man å andra sidan fråga sig vad som kan vara sunt och riktigt med idrott på olympisk toppnivå över huvud taget.
Jag, som aldrig befunnit mig på de höjderna, tycker inget verkar vettigt med den. Förutom den eventuella spänningen man kan uppleva som åskådare när topptränade atleter pressar sig över gränserna för vad man trodde fysiskt möjligt.

Det viktiga i sammanhanget är just att man har nolltolerans mot fuskare som åker fast. Ingen tror väl något annat än att en god del av de andra också är dopade på ett eller annat sätt.
De flesta klarar sig eftersom de antingen inte testas, alternativt har dopat sig så bra att de inte åker fast.
För Dilsjod Nazarov var det som sagt ett uschligt prov från 2011 som blev stötestenen. Det som var High-tech då är rena stenåldern nu.

Idrott på den yttersta elitnivån har inte heller något med vad vi vanliga motionärer sysslar med att göra. Vem mins inte Per Elofssons höghöjds-hus? Visserligen inte klassat som doping. Men den som anser att det är sunt att bygga sig ett hus där man kan simulera att man befinner sig på högre höjd för att klämma fram bättre blodvärden är ute och snurrar, tycker jag.

Frågan är då hur man ska hantera doping? Vi kan konstatera att de flesta tycks ägna sig åt det.
Av någon märklig anledning tycks ingen ha en aning om hur det gick till. Detta gäller alla nationaliteter. I ett uppmärksammat norskt fall visade sig både atleten och landslagsläkaren oförmögna att läsa innantill på en förpackning munsalva. Sålunda kan aldrig vikten av basal läsförståelse nog överdrivas.
En svensk brottare åkte dit på en spetsad vattenflaska!
I Ryssland är det som vanligt industrialiserat, vid ett vinter-OS därstädes var själva dopinglabbet korrumperat.

Det är heller inte märkligt att vissa länder tycks mer drabbade än andra. Bor du i ett relativt uselt land och har dåliga utsikter att lyckas på andra sätt kanske doping ter sig som en rimlig utväg.
Ren och skär självbevarelsedrift alltså.

Det bästa vore att strunta i att testa atleterna. Släpp dopingen fri helt enkelt. Låt dem som vill proppa sig fulla med vad de vill. Snart nog skulle det nog utkristalliseras två parallella system.
Ett där folk fick dopa ihjäl sig bäst de ville. Ett annat där atleterna skulle göra allt för att bevisa sin oskuld och snarare jaga efter dopingkontrollanterna än att bli jagade av dopingkontrollanterna.

Den lösningen anses dock vara gravt människofientlig. Alltså fortsätter man med ett system där i princip den som dopar sig bäst, i meningen svårt att upptäcka, tillåts vinna ända till dopingjägarna hittat på någon ny analysmetod för att fälla fuskaren. Nolltoleransen mot fuskare som åker fast är 100%.

Själv kommer jag, om OS verkligen blir av i sommar, att högtidligt avstå från att bese eländet och läsa en god bok istället. Eller ta mig en odopad löprunda längs med Nissan.
Elitidrott på absolut världsnivå är nämligen ointressant när den med bäst apotekare vinner!