Ordförandeklubban

Den första januari 2023 övertar Sverige ordförandeklubban i EU.

Som ordförandeland leder Sveriges ministrar mötena i ministerrådet och Sveriges representation mötena för EU-ambassadörerna och de otaliga arbetsgrupperna i Bryssel. Förra gången det begav sig, 2009, hölls över 2000 möten under det svenska ordförandeskapet.
Det är oklart huruvida år 2009 års formliga eruption av byråkratiskt tråkslag, bordläggningar och ”kraftfulla” formuleringar ledde till behov av sjukhusvård hos någon av de närmast berörda.

Ett pikant faktum i sammanhanget är att borgerliga ”regeringar”, i den mån sådana kan sägas ha möjlighet att existera i Sverige, med det kommande ordförandeskapet slår sosseriet i antal ordförandeskap med två mot ett. Det var 2001 det senast begav sig för socialdemonkratin med HSB¹, Göran Persson, vid rodret.

Som ni säkert förstår är det ett liv och kiv att hantera EU. Inte blir det lättare av påstådda klimatförändringar, egenproducerade svårigheter att generera el, solidaritetsorsakade flyktingströmmar med påföljande kriminalitet och sociala slitningar samt ett helt verkligt krig runt knuten.
Inte desto mindre får tillträdande ordförandeland helt kallt räkna med att ärva 80 procent av frågororna som det förevarande ordförandelandet hade att hantera.

I det sistnämnda konstaterandet ligger givetvis svaret på varför den sorgliga ursäkten till organisation som EU faktiskt tillåts fortsätta verka. Den är ett formligt ymnighetshorn av politiska och byråkratiska problem som saknar lösning och således måste fortsättas att hanteras.
Precis som förväntat, med andra ord, när så kulturellt aparta typer som exempelvis ungrare och fransmän ska tvingas samarbeta och komma överens. Eller svenskar och italienare med sina högst disparata syner på vad stabila regeringsbildningar innebär.

EU verkar i kraft av att organisationen som sådan helt enkelt inte kan existera naturligt. Det är en monstrositet, en misslyckad genetisk mutation framvärkt av febersjuka politiker och superbyråkrater utan någon som helst verklighetskontakt.
Men hellre än att erkänna sig överbevisad av de faktiska omständigheternas kalla stål fortsätter de med en dåres patologiska envishet framhärda i att skapelsen är av godo och till de europeiska folken fromma.

I viss mån kan jag vara böjd att hålla med dem. Vad skulle vi exempelvis göra av allt folk som nu springer på möten i EU:s korridorer? Vårt moderna samhälle behöver endast ett fåtal dikesgrävare, finns det ens möjlighet att producera den mängd spadar som behövs? Tyngre maskiner än så vågar jag nämligen inte betro dem med!

Inför Sveriges ordförandeskap kommer vi få finbesök av EU-parlamentets talman, maltesiskan Roberta Metsola, och EU-parlamentets gruppledare. Av intervjuerna med Metsola att döma kan vi lugnt antaga att skattefrågan kring snuset i stort sett är tvärdöd. Hon är nämligen gift med en snusande finne som gett hustrun i uppdrag att inhandla det svarta guldet under sitt Sverigebesök. Om EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen önskar ett någorlunda medgörligt parlament sätter hon sig givetvis på tvären när det gäller att beskatta den produkten sönder och samman.

Talman Roberta Metsolas har givetvis ett stort förtroende för vår ”statsminister” Ulf Kristersson. Det skulle annars se ut det!
I EU-parlamentet tillhör deras respektive partier samma partigrupp, EEP.
Det finns dock ett moln på maltesiskans himmel, det är givetvis SD (SverigeDemokraterna, inte SocialDemonkraterna) som vi talar om. Metsola flaggar för att flera av gruppledarna önskar besked om SD:s inflytande över ”regeringens” politik.

Det är ju helt klart en delikat fråga som inte helt lätt låter sig besvaras. Vad ska han säga, Kristersson? Att dänga Tidöavtalet i huvudena på talmannen och gruppledarna lär inte hjälpa. Det bekräftar bara var alla redan vet, Kristersson sitter där han sitter på nåder och så länge Jimmie inte kan få ett bättre bud från annat håll.
Detta är för övrigt något som både talmannen och gruppledarna mycket väl känner till, häri ligger också problemets eleganta lösning.

Socialdemonkraterna, som hur man än räknar på saken är riskdagens enskilt största parti, kommer givetvis inte tillåta att ”regeringen” faller under det att Sverige både är ordförandeland i EU och ansöker om medlemskap i Nato. Åtminstone inte med mindre än att SD på eget bevåg inleder ett repatrieringsprojekt eller skickar in lojala militärer i ”socialt utsatta” områden.
Man håller helt enkelt borgfred med Jimmie under förutsättning att han inte spårar ut fullständigt, vilket jag inte kan tänka mig att han på några villkors vis gör. Karln har ett eftermäle att tänka på!

Vad talmannen och gruppledarna genuint borde fundera på är mittenextremister i folkpartiet som mer eller mindre springer omkring som osäkrade handgranater. Där har man ett problem att oroa sig för under det kommande halvåret, det räcker att några få av dem snackar ihop sig med några i Cekten, MiljöPhascisterna och Vänsterpartiet för att det bli det där Kaozet som Märta Stenevi tycker är så bra!

För övrigt, finge Klassiskt liberala partiet bestämma skulle detta var ett icke-problem. Vi önskar nämligen att Swexit skulle inträffat redan igår.

1. Han Som Bestämmer, Göran Persson var den sista någorlunda genuina sossen av gamla skolan att leda partiet.