Ordförande Jönsson

Klassiskt liberala partiet har haft årsmöte och valt undertecknad till ordförande.

Jag får tyvärr göra er besvikna om ni framför er ser en stormig kongress med olika falanger som manövrerar för att föra fram sin kandidat. Pompösa tal och lömska påhopp lös också med sin frånvaro under mötet.
Vi klassiska liberaler håller oss i princip för goda för sådant.

Vi har viktigare saker för oss än att falla varandra i strupen och framhäva oss själva. Saken är den att tiderna är oroliga, vänsterism och centralisering griper omkring sig med sina klibbiga tentakler.
Som det ser ut om vi tittar oss omkring i den politiska omvärlden är det våran uppgift att rädda det som räddas kan.

Den som inte tror mig om detta har sannolikt levt under en sten de senaste åren. Vem kunde exempelvis tänka sig en expressansökan till Nato för ett år sedan?
Då hade vi (nästan) blott och bart fullt upp med att värja oss mot statens pandemihantering.

Upplopp och kravaller har legat och pyrt ett bra tag. Att det skulle blomma ut någon gång var ingen överraskning, utom kanske just för dem som ska stå för ”våldsmonopolet” och deras politiska överherrar och damer. Samt givetvis för dem som i påstått ”allmänna och fria val” har bemyndigat dessa politiker att sabotera vårat land.

Det är ingen tillfällighet att ”allmänna och fria val” hamnar inom citationstecken. Hur man än vrider och vänder på det slås jag alltid av samma tanke, att riksdagspartierna köper sina röster med det som i bästa fall kan kallas incitament.

Som bekant betyder incitament något som ger en lust att göra en viss sak, stimulans. Inom politiken betyder det både att fördela pengar (som måste tas någonstans först) samt att företräda vissa synsätt som ska hållas för goda (på bekostnad av andra synsätt som hålls för felaktiga, t.o.m. onda).

Här har Klassiskt liberala partiet en pedagogisk uppförsbacke att besegra. Vår målsättning är i grund och botten att på aggressivast möjliga sätt lämna den enskilda medborgaren i fred.
Pengarna ska han få behålla själv och hur han ser på saker och ting bryr vi oss inte om.

Våran principiella hållning är nämligen att vuxet folk klarar av sitt liv själva utan att staten nödvändigtvis ska lägga sig i stort och smått.

Det låter enkelt och självklart men många människor uppfattar det förhållningssättet som rent av skrämmande. De är helt enkelt vana vid att någon annan vet bättre än dem. Där har vi det mest centrala problemet att hantera, att få medborgarna i Sverige att växa upp till självständiga individer som kan slå sig fria från ”välfärdsstatens” förlamande omfamning.

Istället för att skicka barnen till uppfostringsanstalter som kallas dagis och skolor ska man sköta det själv.
Istället för att våra äldre ska utsättas för ”äldrevård” genom kommuners och välfärdskapitalisters ”omsorg” har vi bättre lösningar.
Istället för att drösvis med skattepengar ska offras på integrationsresistenta förortspöblar får man behålla dem själva att göra vad man vill med.
Istället för att regioner producerar dålig sjukvård, fjantig kultur och håller i tusen och en andra märkliga projekt som kostar oss vansinniga summor så vill vi baka andra bullar.

Polisen ska förankras lokalt med lokalt valda polischefer som får stå till svars inför sina väljare. Samma sak tycker jag ska gälla åklagare och domare.
Någon flyktingpolitik ska vi inte heller ha. Det står däremot den som vill fritt att för egna, och i vårt idealsamhälle till största delen obeskattade, pengar betala för folks uppehälle. Givetvis är man då också ansvarig för ”integrationen” av dessa människor.

Medborgarskap i Sverige ska vara något svårtillgängligt och eftersträvansvärt. Sådana ska inte delas ut på svaga meriter.
Jag vill också påpeka att EU-projektet och eventuell Nato-anslutning av mitt parti betraktas som monstrositeter.

Klp är det enda partiet i Sverige som står för genuin medborgerlig frihet från en förtryckande statsmakt. Jag hoppas att under mitt partiledarskap få fler människor som känner ofriheten greppa dem att förstå det!