Opinionsrörelser

I söndagens Aftonblad kan den intresserade läsa den andlösa slutsatsen att SD är mer av arbetarparti än högerparti…

Det är den (kanske inte) intellektuella giganten till VD på Novus, Torbjörn Sjöström, som drar slutsatsen när han stilla betraktar SD:s så kallade väljarbas. Ett bistert faktum för S är nämligen att man tappat cirka 60 000 själar till SD, bland LO-medlemmar är partierna jämstora. Enligt samma undersökning har M också tappat 60 000 röster till SD.

Om man har humor, vilket är en dygd som inte alla begåvats med, konstateras att socialdemokraterna också kan stavas SocialDemokraterna. Huruvida det fanns en baktanke om detta när SD grundades förtäljer inte historien. Min egen erfarenhet av mycket starkt ideologiskt övertygade människor över hela den politiska skalan säger mig att man nog inte tänkte särskilt mycket på den saken. Det är med andra ord ett lustigt förbiseende.

Men faktum är att partierna delar det mesta tankegods om hur en slipsten skall dragas. Den stora skillnaden är egentligen vilka som ska få komma i åtnjutande av den stora, starka och trygga statens famn.
Socialdemokraterna förfäktar tanken att precis alla och envar, och då menar man verkligen alla och envar, är värdiga att njuta alla frukter. SocialDemokraterna, förlåt Sverigedemokraterna, väljer att begränsa bordets gåvor till äktsvenska lintottar.

Viktigt att förstå i sammanhanget är att Sverigedemokraterna inte på något sätt är ett frihetsparti. Man omfamnar samma tanke som de övriga socialisterna i riskdagen, nämligen att medborgaren i stort är en viljelös stackare som inte begriper sitt eget bästa och sålunda måste ledas rätt.
SD har egentligen bara två saker som särskiljer dem från sina kollegor i riskdagen.

För det första att man starkt ogillar muhammedaner, för det andra sin starkt nationalkonservativa prägel.
Problemen är att man måste tillåtas undra vad som händer när alla oönskade element tagit tuben hem till Kabul? Då har SD en JÄTTEPÅSE pengar att slänga på sitt favoritprojekt den starka staten.
Dessutom känns det för en frihetsälskande typ som undertecknad inte alls bekvämt att släppa loss SD inom det kulturindustriella komplexet som vänsterblivenheten byggt upp. Istället för vaginor, menskonst och installationer för daggmaskar kommer vi tvingas vada igenom ett träsk av SD:s kultursyn.

Problemet är alltså att SD inte är emot den starka staten. Man vill bara bygga den annorlunda. Tji fick alla kulturkoftor med klippkort på SAS till Gambia och den samlade vänsterblivenheten som så idogt marscherat genom institutionerna!
Eller vad det så enkelt att de bara drev sitt projekt en yttepytte-liten bit för långt så att de som skulle betala kalaset, arbetarna inom LO, fick alldeles nog och satte ner foten?

Jag tror på ”sätta-ner-foten-förklaringen” som den trovärdigaste. Du kan inte driva arbetarklassen framför dig i all evighet utan att den börjar fundera över vad i helskotta som pågår. En synnerligen intressant pusselbit i sammanhanget har den härskande klassen haft framför ögonen ett bra tag utan att begripa innebörden av. Vi talar om upplevd otrygghet.

Man ser det från tid till annan när en dryg kriminolog av en eller annan sort intervjuas i statskontrollerad television. I princip går resonemanget, oftast ganska krystat och mycket komplicerat, ut på att vi lever i den bästa av världar. Brottsligheten har inte ökat något nämnvärt, egentligen finns det inget att se och vi bör cirkulera!
Detta alldeles oavsett att platsbristen på våra fängelser är skriande och att kriminaldårar har ihjäl varandra och andra i parti och minut ute i offentligheten.

Problemet är bara att mätning efter mätning visar att populasen, du och jag alltså, upplever att tryggheten minskar. Det kan ingen komma ifrån hur de än mäter och vrider och vänder på sig. Det är som man säger ett oomkullrunkeligt faktum.

Det någonstans här som SD erbjuder en trygghet för vanligt hederligt folk som jobbar och sliter och undrar vad fan de får för pengarna. SD erbjuder ett präktigt skattefinansierat folkhem där det är ordning och reda och biffstek på fredag. Ordentligt och enligt hävdvunnen svensk vana skattefinansierat.
Det är det som Tompa i LO-kollektivet vill ha! Han vill inte ha frihet, han vill bli omhändertagna av staten.
Man kan förklara det som ett platt paket från IKEA. Bara öppna och följa beskrivningen, det nya folkhemmet ”Billy”!

Klassiskt liberala partiet erbjuder inte några sådana kvicka lösningar eftersom vi i princip vill montera ned hela rasket och låta folk bestämma själv. Vi är framför allt intresserade av vår egen frihet.
Istället för platta IKEA-paket med monteringsinstruktioner pekar vi på ett illa fungerande samhälle och säger: riv ner och bygg något nytt av resterna!
För många människor är det ett skrämmande alternativ eftersom de av gammal vana tycker det är obehagligt att lämnas ensamma att tänka själva.

Den dagen folk begriper att min slogan att på aggressivast möjliga sätt lämna medborgarna ifred inte är tomma ord kommer KLP att vinna valet!