Opinionshjon

Det är ett självklart faktum att maktens opinionshjon måste ha bidrag från staten för att överleva.

Så är det nämligen, alla vänner och ovänner, på egen hand skulle de inte överleva eftersom den fria marknaden brutalt straffar den som inte säljer tillräckligt mycket. Som tur är har staten, det vill säga makten, tagit sig rätten att under hot om våld att beskatta oss. En del av pengarna skyfflas ut till en påstått fri press.

Fri är den i den meningen att inga statliga censorer sitter på redaktionerna och läser igenom och rättar innan publicering, men ofri i nästan varje annan mening. För människorna på redaktionerna sitter ofriheten i själen, klart att man inte önskar bita den hand som föder en.

Svenska Dagbladet är en av alla dessa publikationer som ängsligt springer maktens ärenden. Den ängsligaste redaktionen därstädes är givetvis den som har kulturen som huvudämne. Ledarredaktionen är klädsamt borgerlig, med andra ord kryptosocialistisk. En sådan lyx unnar man sig inte på kulturredaktionen, sannolikt för att man inte riktigt bryr sig. Både kulturredaktörer och kulturjournalister anser sig, med viss rätta dessutom, vara skönandar.
Fragila typer med andra ord, blodfattiga människor som med gråten i halsen desperat försöker orientera sig i samtiden och delge oss andra sina kunskapsspån via kultursidorna.

En av dessa är redaktör Klingberg, Essy i förnamn och sannolikt huvudjagad från sin tidigare arbetsgivare Expressen, som avslutar en text publicerad på SVD 2022-03-26 med följande odödliga och världsfrånvända ord: ”Därför känner jag ingen skam över att erkänna att jag i skrivande stund förlorat drygt 30 procent av det jag investerade i början av pandemin. Jag må vara fattigare, men jag har framför allt fått känna mig som en del av min samtid. Det har varit värt varenda krona.”

Just formuleringen om att ”känna mig som en del av min samtid” avslöjar mycket om hur dessa människor fungerar och inte fungerar. Kanske mer av det senare än förra om man ska vara precis.
Förutom att redaktör Klingberg med viss sannolikhet inte jobbar helt gratis för SVD kan vi också anta att hon innan pandemin inte var helt barskrapad eftersom hon hade lite pengar över att ”investera”. Vad redaktören kanske missar i sammanhanget är att andra människor inte är lika välbetalda och gott önskat slippa att vara en del av sin samtid åtminstone i denna fråga. Inte alla kan falla tillbaka på statssubventionerade tjänstemannaposter inom mediabranschen.

I dagens SVD (2022-07-24) är redaktör Klingberg ute på förnyad jakt på samtidens avarter och dumheter. Hennes analys gäller det som alla kulturredaktörer inom ”finmedia” ständigt måste brottas med, nämligen ondskan.
Redaktör Klingberg kommer fram till följande lysande slutsats: ”Ondska ropar det samhälle som gett upp.”

Texten har givetvis sitt ursprung i den senaste tidens händelser med våldtäkt och vad som för en lekman synes vara mordförsök i Skellefteå, samt det fullbordade mordet i Vällingby där en minderårig flicka är misstänkt.
Noterbart är att redaktör Klingberg lite nervöst men i sak korrekt noterar att den misstänkte i Skellefteå är föremål för en åldersutredning. Hennes resonemang om ondskan hos barn kommer sannolikt inte rubbas nämnvärt om utredningen visar att han är över 15 år, det har redan glunkats om att det föreligger fler avvikelser hos honom.
Sannolikt kommer kultursidorna och förståsigpåare av alla de slag kunna finna förmildrande omständigheter oberoende vad man kommer fram till.

Hur det än är med den saken är själva essensen av redaktör Klingbergs tankemödor att ondska nog inte finns på riktigt. Hon konstaterar mycket riktigt att: ”Det finns anledningar till att forskare undviker begreppet ondska, utan heller talar om kallsinnighet och brist på medkännande. Hos många av oss är förmågan till empati flexibel.”
Hon missar dock en mycket viktig sak här, vetenskapen är i behov av mycket precisa definitioner. I samtalet mellan människor är inte behovet av precisa definitioner lika nödvändig. Dessutom, i detta fallet med ondska definierar nog de flesta den som kallkänslighet och brist på medkännande.

Att empati av evolutionära skäl är flexibel hos alla normalt fungerande människor måste tas för en universell sanning. Faktiskt är just problemet med vänsterister, dit sannolikt redaktör Klingberg kan räknas, att de saknar en normal flexibel empati.
Dagens vänster känner nämligen en helt oreserverad empati med nästan vem som helst. Fast det underlättar givetvis om de emanerarar från skitländer med för västerlandet helt aparta kulturyttringar.
Det är faktiskt en helt avgörande faktor för åtminstone brottet i Skellefteå, i en bättre värld skulle gärningsmannen inte befunnit sig i Sverige.

Just detta med flexibel empati verkar vara det som upprör redaktör Klingberg mest, hon avslutar med följande upprörda analys: ”På sociala medier förvandlas medlidandet med offret i Skellefteå till kompakt ilska mot den misstänkte. Uppgivenheten är förståelig, men hatet som riktas mot pojken och hans familj är bedrövligt. Inget straff tycks hårt nog.
Ödesutmaningen i det som känns som ondskans tidevarv verkar alltjämt vara förmågan att känna empati.”

Så nu vet ni det alla ni som med era skattepengar finansierar redaktör Klingbergs lön. I hennes ögon är er upprördhet inte vatten värd, ni har fel eftersom ni till skillnad från henne i själ och hjärta och upprörs av det som hände i Skellefteå.
I kulturredaktörers ögon är evolutionens fullt normala flexibla empati en sjuklig avvikelse. Det förklarar mycket om varför samhället ser ut som det gör, det normala har ses som en avvikelse och avvikelser ses som en fördragbar norm.
Jag å min sida antar att fler än jag vill avskaffa alla former av presstöd så vi åtminstone slipper subventionera dravlet med våra skattepengar!