Opinionen och Regeringsbildningen

Den senaste opinionsundersökningen från SvD/Sifo är ingen trevlig läsning för en rättrogen människa. Den får mig att tappa hoppet om svenskarna!

Visserligen tappar S från 30,6% till 27,7% från mätningen vid samma tid förra året, men V ligger kvar på samma väljarstöd. C och MP ökar något.
Att L ligger stadigt under spärren inger viss tröst. Självklart tappar just det partiet fortsatt och sjunker från 3,8% till 3,1%. Vi hoppas givetvis på att pseudoLiberalerna sist och slutligen dukar under och får lämna plats till partier som är bättre rustade att leda landet.

Det faktum att M tappar något medans SD ökar ger givetvis upphov till intressanta funderingar bland folk som anses begripa tingens ordning.
Förutsatt att M fortsätter tappa och SD öka kan man ju tänka sig att det börjar gnissla om regeringen skall bytas ut vid valet 2022.

Ponera att den oheliga alliansen mellan S och MP går åt pipan för att gud hör bön och ger miljöfascisterna respass. L åker också ut så att det ryker om det. Vem skall S då bilda regering med?
Annie ”dojan” Lööf är givetvis ett intressant alternativ eftersom V av principiella skäl, trots den senaste tidens försäkringar om just det partiets starka demokratiska reflexer och historia, kommer hållas utanför regeringen.
Frågan är om Lööf vill samregera med Löfven. Hon kan behöva tugga i sig en hel skoaffär efter en sådan manöver.

Då står Löfven med skägget i brevlådan, lite beroende på om han kunnat bryta karantänen och fixa reservdelar till rakapparaten, och får trösta sig med att han åtminstone fick två mandatperioder som kapten över det sjunkande skeppet.

Problemet för Kristersson kan bli att han bara är något mycket litet större än Åkesson. I värsta fall mindre.
Hur ska han då hantera inte bara Åkesson, utan också Lööf som kanske vill återvända till borgerlighetens varma famn?
Ska Åkesson lämnas utanför och bli ett stödparti till de övriga borgarna?
Att Ebba kan släppa in SD i regeringskansliet är väl sin sak. Men Lööf?

Tanken på ett stridslystet SD som inte får sin chans att visa vad äktsvensk essens går för i regeringsställning ger nog Kristersson allt annat än moderata mardrömmar.
Å andra sidan kan även ett SD med sin essens krydda regeringstiden lite för bra.
Vi kan förvänta oss en hård strid för att hålla SD stången. Över 20 procent vill nog inte M att de ska gå!

I den bästa av världar kunde man tänka sig att KD fick ta över väljarna från L. Lite samma skrot och korn tycker jag väl att de är.
Att KD vill förstatliga sjukvården borde passa en hel drös av pseudoLiberalerna. Ingen av dem är ju riktigt övertygad om att människor riktigt begriper att hantera sådana saker själv utan politikers inblandning. KD och L delar i stort uppfattningen att majoriteten av svenskarna endast delvis klarar sig utan förmyndarskap.

Värre är det med miljöfascisternas väljarunderlag. Var ska de stackarna ta vägen?
Tanken på att MP:s väljare i själva verket är kommunister som inte riktigt vågar gå hela vägen, en sorts soja-latte-version av kommunister, har väl slagit fler personer än mig.
Det är lite synd att de blivit kommunister med laktosintolerans av dem i partiets försök att verka städade.
Förr om åren verkade deras partikongresser vara rena provkartan på allt möjligt vildvuxet som man kunde tänka sig att värva för en mer frihetligt inriktad politik.
Jag vill påstå att det fortfarande finns en del ur MP:s väljarskara som skulle trivas i vårt cirkustält om de oroade sig mindre för genus än sin frihet. Samt släppte sin upptagenhet vid omöjliga energislag och närmast sexuella fixering vid klimatet.

Ska jag nu vara någorlunda verklighetsförankrad hoppas jag givetvis att borgerligheten, vilka bäst kan beskrivas som aningen mindre socialistiska än resterande partier, har lärt sig något efter debaclet 2018.
Såsom Linda Bengtzing en gång så riktigt skaldade. Hur svårt kan det va?