Önskemål om Försvarsmakten
Nu när påstått konservativa krafter skall styra och ställa över Sveriges försvarsmakt kan det vara på sin plats att framföra några önskemål om densamma.
Jag kan börja med att konstatera ett självklart faktum, försvarsmakten är en av mycket få myndigheter som Klassiskt liberala partiet vill behålla och utveckla. Så är det nämligen att ett land alltid har en krigsmakt på sitt territorium, sin egen eller någon annans.
I sämsta fall har man både och, jämför gärna med läget i Ukraina.
Syftet med ett försvar är mycket enkelt, primärt ska det avskräcka från anfall. Sekundärt ska det möta ett anfall och slå ner det.
Såvitt jag vet har inte Sverige några kolonialistiska ambitioner, och så tycker jag det ska fortsätta vara, men självklart har vi en geografisk intressesfär att värna. Att svenska militära förband ska verka utomlands måste dock tillhöra undantagen och företrädesvis i vårt närområde.
Självklart ska försvarsmakten kunna samverka med vänligt sinnade länders krigsmakt i akt och mening att värna svenska intressen. Men den ska aldrig någonsin underställas utländska intressen och befäl.
Det senare betyder att en anslutning till NATO är omöjlig. Vår självständighet upphör i samma ögonblick vi ens andas något som liknar ömsesidiga försvarsgarantier med länder som anser sig vara världspoliser.
Notera att det sista definitivt har med artikel 5 i NATO-fördraget att göra. Den ger sken av att låta oss välja. I praktiken är det givetvis nästan omöjligt för oss att vägra om vi själva ska kunna söka hjälp, NATO-medlemskapet surrar oss vid masten.
Ett bistert konstaterande är att hoppet om en nordisk försvarsunion är dött och begravet. Ett sådan hade annars varit att föredra givet att innehållet klart och tydligt klargjort när vi skulle komma till varandras hjälp i territorialförsvaret.¹
Frågan om skaffa Sverige en nukleär förmåga måste givetvis tas upp. Själv är jag tveksam till ett sådant projekt av mycket lätt insedda skäl.
Skaffar man sig kärnvapen ska de också hanteras så att de utgör ett verkligt hot mot en potentiell fiende. Att vi har eller kan skaffa oss den tekniska förmågan att tillverka dem är givetvis självklart. Men förutom att det ska tillverkas stridsspetsar ska också vapenbärare och kommandostrukturerna på plats.
Sannolikt kommer eventuella svenska kärnvapenförband vara de första i slag som är helt genuscertifierade och totalt könsjämlika, någon mer än jag som tycker det känns instabilt?
Värnplikt är ett annat aber som tål att funderas över. Av principiella skäl är jag motståndare till pliktlagstiftning och (på äldre dagar) motståndare till tanken att använda värnplikten som en sorts social utjämnare i samhället.
Det finns dock goda argument för värnplikt. Ett av dessa är att vapentränade medborgare utgör en formidabel motståndare för en ockupationsmakt.
Ett annat är att genomförd värnplikt kan vara ett lämpligt krav för att uppnå medborgarskap, man får helt enkelt slita ont för att uppnå den statusen.
Ett så kallat oomkullrunkeligt krav är givetvis att politiker som kallar försvaret för ”särintresse” och liknande saker ska jagas ut ur landet.
Sverige och vår svenska kultur ska försvaras till varje pris. Människor som relativiserar det kan dra upp sina bopålar och flytta.
Det konstaterandet är givetvis det viktigaste av dem alla. För att nå till den punkt när vi alla kan skriva under på det krävs det en hel del arbete.
För det första måste givetvis den subversiva propaganda som (S)(V)T, (S)R och annan stadsstödd media ägnar sig åt avslutas.
Kulturellt aparta individer som befinner sig i landet mest för bidragens skull, eller för möjligheten att begå brott, måste få sina kontrakt avslutade. Möjligheten att bedriva undergrävande verksamhet i det svenska skolsystemet måste omöjliggöras.
Vi måste återupprätta tanken på att vi är värda att försvara av alldeles egen kraft. Det hoppas jag att vår nya ”försvarsminister” som till och med sägs ha doktorerat i krigsvetenskap förstår, annars går vår arma lilla nordeuropeiska randstat ett dystert öde till mötes.
- En nordisk försvarsunion skulle vara väsensskild från ett NATO-medlemskap eftersom det handlar om att komma till sina grannars hjälp, inte ingå i en världspolis.
