Onsdagsrösterna

Enligt uppgifter från de skumma källarlokaler där klassiska liberaler normalt framlever sina värdekonservativa liv befinner jag mig fortfarande i så kallad ”good standing”.

Uttrycket kommer ursprungligen från de mer ljusskygga MC-gängen. Enligt uppgift kan man bli utesluten från dessa antingen i ”bad” eller ”good standing”. Det senare skall vara att föredra av lätt insedda skäl. Noterbart är jag inte är utesluten från någonting, inte ännu i alla fall.

Sålunda behöver jag inte oroligt titta mig över axeln trots att genomgången av de så kallade ”onsdagsrösterna” hittills inte gett någon anledning till jubel för Klassiskt liberala partiet. Den enda trösten för närvarande är att genomräkningen går bra segt, många valdistrikt är inte genomräknade. Än finns det möjligheter att undertecknad höljs i ära för mina insatser!

Det svenska valsystemet är riggat för att etablerade partier ska ha det enkelt och lätt. Man kan kalla det för villkorad demokrati.
Orsaken härtill är mycket enkel att förstå. De etablerade riksdagspartierna vill helst inte ha någon konkurrens av uppstickare.

Om du väl är inne i värmen är det en helt annan sak. Då får du många fördelar med tryckning och leverans av valsedlar till vallokalerna. Det blir inte som vårt lilla parti att Post nord helt enkelt kan skjuta ut dem i omloppsbana. Eller för att beskriva det med statstjänstemanna-ord; ”försvinna ner i Post nords svarta hål”.

Om nu valsedlarna väl nått ut i lokalerna är det en annan sak om de ligger framme. I Göteborg blev det trubbel när sedlarna låsts in i ett rum som ingen hade nyckel till, i ärlighetens namn drabbade det alla partier.
Vi råkade ut för personer som påstod att vi varken var anmälda till valet eller att valsedlarna fanns tillgängliga (trots att de i laga ordning körts ut), ren obstruktion med andra ord.

Sen kommer problemet med att räkna igenom eländet, har folk skrivit på ej förtryckta sedlar måste en bedömning göras om det är godkänt eller inte. Det tar tid och ger utrymme för godtycke.

Våran lågt värderade twitterminister, eller om det ska vara justitieminister, Morgan Johansson har personligen motsatt sig förändringar av detta system. Den finska varianten där alla deltagande partier står på en gemensam valsedel ansågs inte god nog.
Bättre att hugga ner en mindre skog för att producera den ohemula mängden svenska valsedlar som sedan ska skickas fram och tillbaka, och kanske tappas bort som i vårt fall.

Ytterligare ett förslag är att man helt enkelt skriver ut sedlarna i vallokalen. Med dagens teknik borde det inte vara helt omöjligt.

Men, som sagt, varför göra det enklare för småpartier att välta undan storpotäterna? Varför bara förlita sig på förnumstiga viktigpettrar i sociala medier,och övriga medier också för den delen, som varnar för att ”kasta bort sin röst”?

Förmodligen beror det på att etablissemanget känner att alla vi obekväma bråkstakar flåsar dem i nacken. Inte så att det är genuint farligt, inte ännu i alla fall.
Men det upplevs som obehagligt att folk, du och jag, är så förbannat obekväma. Att vi aldrig ger oss utan fortsätter skrika och gapa.

Det är en helt ny situation för den härskande klassen att gemene man inte bara har synpunkter på allt från bidragsmigration till pandemihantering, och för all del allt där emellan.
De märker helt enkelt att de börjar tappa greppet, vilket vi som gapar och skriker ska ta som intäkt för att fortsätta med verksamheten.

Vi ska bland annat fortsätta påpeka det obskyra i att rösterna ska räknas flera gånger och att systemet måste förenklas kraftigt. Tekniken och möjligheterna finns, bara viljan saknas.
Vi bör när vi ändå håller på arbeta för att rösträtten ska villkoras hårdare och motarbeta de meningslösa försöken att få folk i påstått ”utsatta” områden att rösta.

Vi måste helt enkelt värna vår rättigheter som medborgare. När våra barnbarn röstar ska räkningen av ”onsdagsrösterna” vara historisk kuriosa!