Omsorgen om våra svagaste

När man ska försämra kommunal verksamhet som sysslar med att ta hand om samhällets mest utsatta människor, vilket av en mängd oklara anledningar ständigt måste göras, har man egentligen bara tre rimliga alternativ.
Antingen säljer kommunpamparna ut det till privata vårdgivare, så kallade välfärdskapitalister. Eller så piskar man den egna personalen till skum genom att försämra deras arbetsvillkor. Som tredje alternativ kan man både privat och kommunalt anställa dem som har svårigheter på arbetsmarknaden, exempelvis ampra kunskaper i det svenska språket.

Det kan vara en bidragande orsak till att nästan nittio procent av de som hittills och enligt officiell statistik dött till följd av covid-19 är 70 år eller äldre. För att komma säkert över 9 av 10 dödsfall lägger man bara till gruppen 60-plus.

Tanken på att på att anställa folk som har svårigheter att göra sig förstådda på, eller förstå, svenska bygger på erfarenheter man gjort tidigare i Sverige. På exempelvis 60-talet skeppades det hit arbetskraft från andra länder, företrädesvis europeiska sådana.
Vanligtvis kom de ena dagen och stod på fabriksgolvet den andra. Det visade sig med tiden att dessa människor i huvudsak anpassade sig någorlunda väl och lärde sig språket.

Våra socialistiska överherrar, och damer, har därav dragit slutsatsen att samma sak bör gälla för även för de bidragsmigranter som en masse passerar gränsen idag. Visserligen inte från europeiska länder, visserligen inte från en kristen kulturtradition, visserligen i övrigt avskärmade från samhället i sina förortsghetton bland sina likar där ingen svenska behöver talas. Men ändå ett jobb och en möjlighet att pressa ned tiden från ankomst till egenförsörjning från pinsamma 13 år till en lite bättre siffra.
Visserligen med risk för en våldsam smittspridning eftersom de bor i överbefolkade lägenheter. Men ändå ett jobb.

När vi talar om välfärdskapitalister så måste Attendo nämnas i sammanhanget. Företaget utmärker sig för att dela ut mångmiljonbonusar till chefer och med glatt humör hota sina anställda till tystnad om de berättar hur det går till i verksamheten.
Man behöver inte som undertecknad ha studerat vid Handels i Stockholm för att begripa hur Attendos bonussystem är konstruerat. Kan cheferna visa på ett visst plus i räkenskaperna utgår en summa pengar som tack för hjälpen.
Det låter ju enkelt och bra. Men det bygger på att man drar åt kostnaderna så mycket man bara kan och inte i onödan slösar med det dyraste som finns, nämligen personalen. Man anställer billig personal och driver den befintliga framför sig med piska.
Givetvis håller sig Attendo med en drös visioner och värderingar, den intresserade kan ta del av dessa här.

När det gäller att piska folk till skum håller även min egen kommun, Halmstad, på med avancerade fältförsök på området. Försöket anses så lyckat av politikerna och berörd förvaltningschef att det nu ska rullas ut för fullt. Att större delen av personalen som utsatts för försöket upplever sig gå på knäna och hatar allt vad det heter är av sekundärt intresse.
Som alltid när man försämrar villkor och förutsättningar är det viktigt att namnge sakerna rätt. I detta fall kallar man det hälsoscheman.

Sannolikt för att du-kan-inte-planera-ditt-liv-mer-än-två-veckor-framåt-och-kan-bli-placerad-på-ett-ställe-du-aldrig-varit-på-med-en-kvarts-varsel inte lät lika klatschigt.
Att personalen dessutom jagas av bemanningsenheten de dagar som ledigheten infaller gör inte saken bättre. Sjukskrivningarna har nämligen ökat närmast lavinartat sedan dessa hälsoscheman infördes.

Förut var det så att personalen jobbade i dygnslånga pass och fick sammanhängande ledigheter. Nu ska man jobba kortare pass istället. Problemet är att klientelet är det samma. Svaga och sköra människor, bland annat sådana som jag själv med bland annat olika former av grava autismspektrumstörningar som är kombinerade med andra problem.

Vad kommunen verkligen vill göra är givetvis att höggradigt effektivisera verksamheten, man vill skörda frukterna av så kallat delade turer. Men det är utsatta människor som hanteras. Personalen har ett tufft och svårt jobb när de ska ge sina omsorgstagare ett värdigt liv. Det förenklas inte av att kommunherrarna, och damerna, vill leka tuffa företagsledare som pekar med hela handen och faller för den senaste managementrotvälskan.

Tänk om vi kunde rösta bort kommunpamparna, be välfärdskapitalisterna dra åt Heklafjäll och anställa folk som talade och förstod vanlig svenska.
Tänk om vi kunde återupprätta det fungerande civilsamhället igen. Då skulle jag vara glad!