Om den svåra konsten att rätt ta ett bad

Om den svåra konsten att rätt ta ett bad 1

I lokalblaskan Hallandsposten läser jag om den svåra konsten att rätt ta ett bad.
Eller om det var svårigheten att skilja mellan sitt eget och kommunens ansvar.

Det hela har sin upprinnelse i en badsugen hunds upplevelse på västra stranden i Halmstad. Skillnaden mellan den västra och östra stranden i Halmstad är betydande, inte bara ifråga om berömmelse rent allmänt

På östra stranden har bland annat punkbandet Sex Pistols uppträtt, på västra stranden ligger stadens reningsverk.
På östra stranden badar människor, eller mycket smålänningar och skåningar som har sina sommarstugor där. Med viss risk för att göra mig till ovän med delar av läsarkretsen får man väl definiera dessa som människor. På västra stranden badar hundar, det är nämligen stadens officiella hundbadstrand.

Hunden i vår sedelärande berättelse blev hängig, rentav sjuk, efter besöket på västra stranden. Vovvens ägare blev orolig över detta och kontaktade kommunen för att fråga om vattenkvalitén på stranden. Enligt reportaget utföll förfrågan, till hennes stora bestörtning, att kommunen inte undersöker vattnet på västra stranden. Det är nämligen inte en av Halmstads 20 officiella kommunbadplatser.

Enligt en miljöingenjör som jagats upp är det så att bara människor välkomnas till de officiella badplatserna, som alltså provas på alla upptänkliga sätt och vis.
De övriga är både hundar och människor välkomna till.

Problemet som man förstår att läsa innantill i texten är dock att man på de senare måste använda sitt eget omdöme huruvida det är lämpligt att bada eller inte. Som bekant är det inte så lätt om man råkar vara en badglad liten vovve.

Tydligen inte heller om man är ägare till en badglad liten vovve och trots att man sett att vattnet var “spenatgrönt” vid kanten resonerar enligt följande: – Jag tycker det är jättekonstigt att man inte provtar på hundbaden, speciellt här där det förutom hundar också rör sig mycket människor och barn, man borde inte kunna svära sig fri ifrån det, säger hon.

Vilket jag tycker är ett oblygt försök att svära sig fri från ansvaret som hundägare.

Såhär är det nämligen. Det kostar kommunen en mycket pengar att ta en drös med prover från en massa badplatser och få dessa analyserade. Det kostar pengar att ta politiska beslut om officiella badplatser. Inget är gratis här i världen. Skattepengar finns bara i en begränsad mängd och kan inte strösslas på alla möjliga och omöjliga projekt, inte ens för att skydda hundar som ägs av människor som vägrar använda sitt eget omdöme.

I själva verket är detta ett exempel på hur påstått moderna människor, ibland i hela livet, befinner sig i en sorts prolongerad barndom som kräver att någon annan tar hand om den. I detta fallet för att de är ganska olämpliga som hundägare.
När dessa individer, antagligen till sin stora förskräckelse, inser att det krävs några knop från dem själva blir de arga och förbannade.

Det är givetvis en dyster insikt för mig som konsekvent hyllar individens rätt att själv begripa vad som är bäst för dem och deras närmaste omgivning.
Förmodligen är det ett ganska givet resultat efter att svensken årtionde efter årtionde indoktrinerats med lovsånger om kollektivismens välgörande effekter.
Att samhället står där som en yttersta garant för att det inte kan bli fel hur det än går.

När det gäller den svåra konsten att rätt ta ett bad ska man INTE göra det om vattnet är missfärgat, aldrig någonsin!
Har man inte pli på hunden får man koppla den. Ungefär som socialister gör med människor genom att stifta lagar, erbjuda vaccinationspass och ekonomiska bidrag.

Mer än något annat ska man ALLTID tänka själv.
Jag, och alla med mig som verkligen gör det, kan garantera att det varken är farligt eller orsakar huvudvärk!