Olympiska Lekarna

De Olympiska lekarna i Tokyo har nått halvtid eller precis dragit igång, enligt vissa, eftersom friidrotten startat. På 100 meter slätt för damer noterar jag att OS-hyckleriet når episka proportioner.

Bakgrunden till detta är att löparen Sha’Carri Richardson saknas i startblocken efter att ha testat positivt för cannabis tidigare under sommaren. Samtidigt krossar Shelly-Ann Fraser-Pryce från Jamaica alla andra i försöksheaten. Kort innan OS sprang Fraser-Pryce på 10.63, en tid som endast världsrekordinnehavaren Florence Griffith Joyner (10.49) överträffat.

Som lustifikation kan man notera att Florence Griffith Joyner slutade tävla samma år som slumpmässiga test även utanför tävlingsbanan började genomföras i USA. Det och hennes för tidiga död av hjärtproblem, endast 39 år gammal, har lett till mången spekulation om hennes tävlingsresultat.
Historien om hennes långa och välmanikyrerade naglar är att hon bar dem för att dra uppmärksamheten från mustaschen på överläppen.

Vilket för oss till problemets kärna. Nämligen att de Olympiska lekarna snarare är en tävling i vem som kan dopa sig snyggast. Men cannabis är knappast någon särskilt effektiv doping för en tös som ska slåss om guldmedaljen på 100 meter slätt. Enligt uppgift ska hon ha rökt på för att kunna hantera en del personliga problem som dödsfall i familjen. Vilket kanske kan ses som moraliskt förkastligt att göra för dem som absolut vill förvägra andra människor att kunna hantera sin sorg.

Rent teoretiskt kan man givetvis föra ett resonemang om att Richardson använde en förbjuden substans för att snabbare (ursäkta skämtet) komma på banan. Men då är man bra cynisk. I så fall borde även alla möjliga antidepressiva vara förbjudna för idrottarna.
Principen måste rimligtvis vara att även topptränade atleter kan få vara bortom sig av sorg och hantera det på ett sätt som inte skadar omgivningen.

Så är det, vilket alla som sysslar med idrott nog känner till, att idrottsövning på olympisk toppnivå inte har ett dyft med begreppet ”normalt” att göra.
Alla som inte tror mig kan säkert leta upp Sha’Carri Richardsons och Shelly-Ann Fraser-Pryces träningsscheman och under 1 månad försöka sig på samma dos. Ni får gärna rapportera till mig från sjukhuset hur det gick.

För att ta den där extra hundradelen och vinna OS-guld är det ingen tvekan om att de är redo att pressa sig till det yttersta och tolka reglerna generöst till sin fördel.
Jag är till och med beredd att gå så långt att jag vill påstå att finalen på 100 meter för damer i Tokyo inte kommer innehålla en helt ren löpare.
Frågan är bara om man blir avslöjad eller inte.

Dopingjägarna ligger alltid ett steg efter. Vem kan för övrigt vara säker på att löparna inte varit dopade tidigare under säsongen? Särskilt i dessa dödspandemiska tider när man haft svårigheter att upprätthålla kontrollerna?

Det är också en av orsakerna till att jag i stort sett slutat att titta på sport. När den som vinner är samma person som har den bästa pillertrillaren blir det bara tråkigt. De Olympiska lekarna är till yttermera visso genomkorrumperade från början till slut.

Att förvägra en idrottsutövare i en gren som bygger explosion och snabbhet att tävla på grund av cannabis är så urbota dumt att det saknar ord.
Lika korkat som de bikiniregler som gäller för kvinnliga utövare av en annan olympisk gren.

Istället för att stödja dumheterna genom bese dem kan ta vi tillfället i akt att röra på oss själva istället!