Olympiska Lekarna

Som bekant börjar det dra ihop sig till olympiska vinterlekar i Peking.

För en gammal gubbe som undertecknad känns det nästan som på den gamla goda tiden när Olympiska sommar- och vinterspel avhölls samma år. På den tiden när gatorna var av guld och honung flöt fram i bäckar och floder ansågs det praktiskt att göra på det sättet.
Vi medborgare kunde dessutom betros med 4 års uppehåll mellan tillfällena av anledningar som numera fallit i glömska. Sannolikt har det något att göra med existensens på den tiden inte var totalt genomkommersialiserad.

Det hängde ju länge på håret om sommarens olympiska bataljer i Tokyo skulle kunna avhållas eller inte. För säkerhets skull sköt man upp det ett år på grund av den förevarande dödsmördarpandemin.
När man lyckats skrämma upp världens folk tillräckligt mycket insåg man, förmodligen till sin förfäran, att sponsorerna som backade upp arrangemanget inte alls tänkt sig att avvakta mycket längre. Sommar-OS fick det alltså bli, om än något rumphugget.
Det är väl en guds försyn att det inte är på dem man tjänar de stora pengarna, de håvas in på annat håll. Dessutom var medlemmarna i den olympiska kommittén redan mutade och klara, för dem kvittade det lika.

Men vinterlekarna har stött på värre patrull. Detta trots att diktaturen i Peking förmodligen har gjort allt rätt ur ett smittskyddsperspektiv.
Nu är Japan på väg att fatta ett formellt beslut om diplomatisk bojkott av spelen. Tidigare har USA, Storbritannien, Kanada och Australien tagit samma beslut.

Att inte skicka några officiella representanter till OS är diplomatins motsvarighet till barnens ”pilutta dig”! Mer precist kan det uttryckas som att både ha kakan kvar och äta upp den.
Atleterna får tävla, kineserna får sig en näsbränna utan att utså nesan av en mer omfattande bojkott, och höga vederbörande diplomater och politiker slipper stå och frysa rumpan av sig ute i snön.
Inte heller sponsorerna kan klaga för mycket. Deras varumärken kommer ju vederbörligen exponeras enligt plan.

Det är nästan vad moderna managementkonsulter skulle uttrycka som en win-winsituation.

Då var det hårdare tag när farbror Magnus var ung. 1980 bojkottade många västländer sommarspelen i Moskva på grund av Sovjets inmarsch i Afghanistan. 1984 svarade Sovjet och andra östländer med att utebli från sommarspelen i Los Angeles.
På den tiden var vi något mer primitiva med bojkottvapnet. Eller, för att vara helt ärlig, då fick det inte så stora ekonomiska och politiska konsekvenser.

Att reta det mäktiga kommunistkina med en totalbojkott kommer givetvis inte på fråga eftersom de till skillnad från det saligen avsomnade Sovjetunionen är en maktspelare inom den globala ekonomin. Som lök på laxen kastar Kina lystna blickar på Taiwan.
Det är med andra ord en delikat uppgift för syltryggarna i väst att markera tillräckligt hårt mot Kinas suveräna förakt mot alltsunt förnuft utan att provocera dem till fullständig galenskap.

Dessutom har man ekonomiska intressen att tänka på. Tolv icke-kinesiska toppsponsorer tillfrågade av nyhetsbyrån Bloomberg om det veritabla politiska minfält som spelen utgör.
Av dessa avgav två till intet förpliktigande svar, nio avböjde att kommentera och ett brydde sig inte ens om att svara.
Det är väl inte en alltför avlägsen slutsats att toppsponsorerna skiter fullständigt i kommunistkinas övergrepp mot allt och alla för att få tillfälle att sola sig i glansen av ett olympiskt spel. För ett företag och sponsor av OS som exempelvis Toyota, som år 2020 omsatte 315 miljarder kronor i Kina, är det nog relativt enkelt att se genom fingrarna med kommunistregimen.

Att Sverige skulle besluta om diplomatisk bojkott är givetvis uteslutet, vi är bakbundna av medlemskapet i EU. Dessutom skulle nog mäktiga näringslivsintressen i Sverige sätta stopp för sådana funderingar om så inte vore fallet.

Jag avstår att bese spelen av flera anledningar. Främst för att det inte bereder mig större nöje att se den som dopat sig snyggast överst på prispallen. Därefter kommer att arrangörslandet är en gemen skurkstat som nu senast tvingar kinesiska journalister att ladda ner en applikation till mobilen som ska bibringa dem korrekt ideologisk skolning. Sist för att eländet är så genomkommersialiserat att man drabbas av dålig smak i munnen bara av att tänka på det.

I februari 2022 har jag tusen och en saker som bereder mig ett bättre liv än att sitta framför en TV och glo på snoriga prestationer i Kina.
Kanske läser jag om ”Den kinesiska drömmen. Xi, makten och utmaningarna” av Börje Ljunggren. Den boken har ett par år på nacken och förtjänar nog en omläsning med de senaste årens turbulens i minnet!