Olikheter

I SvD kan den som vill och har tid över för några minuters planlöst tänkande göra ett bildningstest om huruvida man begriper riksdagspartiernas ideologier.

Det är nog ganska typiskt för just SvD att slå till med något sådant i dessa tider av parlamentarisk kaos. SvD uppbär som bekant ett icke föraktligt stöd från staten och måste väl mer eller mindre av tvång vara något folkbildande.

Själv låter jag mig inte gå i den fällan som ett sådant test utgör, nämligen att lura i oss den tanken att det föreligger väsentliga skillnader mellan riksdagspartierna. Likheterna är nämligen större än olikheterna.

Varje idag representerat parti i riksdagen, och mig veterligen de flesta av dem som vill dit, tror för det första på tanken att riket kan styras från Stockholm.
Det tycker jag, med tanke på de olika förutsättningarna som råder på olika platser i Sverige, är en synnerligen dålig idé.

Vad man i själva verket gör är att försöka tvinga ner alla och envar i samma mall. Utom möjligen dem som styr, kanske.
Dessa har, anses det, ett såpass stort ansvar att man tillerkänner dem vissa privilegier.

Inte slår man upp några vinkraftverk på deras bakgårdar i stadskärnorna. Däremot försöker man med näbbar och klor avsäga kommunerna deras vetorätt mot vindmöllorna.
Kärnkraftverken läggs ner eftersom de helt enkelt är för effektiva och producerar stabil el året runt utan särskilda problem. Det kan man inte låta folket ha precis som de vill!

Alla måste solidariskt pynta ut med en massa skatter för att riksdagen har bestämt att det ska vara så. Det är nämligen solidariskt.
Fast det är klart lättare att vara solidarisk när du är en välarvoderad riksdagshen med av skattebetalarna betalda utlägg än om du är en fattig undersköterska i äldreomsorgen som knappt får munskydd på jobbet.

Ett riksdagshen som slipper uppleva att poliser skjuts ihjäl i sitt bostadsområde har sannolikt svårare att relatera till den oro som hederligt folk som får uppleva det känner.
Om det alls förekommer riksdagshen som bor i så kallat utsatta områden är väl högst oklart. Solidariteten med kriminaldårar och annat pack skulle förmodligen minska om så var fallet.

Tanken på att det råder olika förutsättningar i landet och att man kan låta de som vill betala göra just det, har aldrig slagit rot hos partierna.
Möjligen beror detta på att det mycket lättare att vara god med andras pengar. Speciellt när pengarna betalas under tvång och hot om våld.
Det känner våra höga vederbörande till. De flesta betalar utan att gnälla för mycket, särskilt om de får sig lite köttben tillslängda då och då.

Har man riktig tur uppstår det dödsmördarpandemier som kan användas för att svetsa samman folket. Berättelsen om Sverige som en humanitär stormakt och integrationsparadiset på jorden har, det vet vi alla, gått på en del törnar senaste åren.
Då får man samlas kring andra saker.

Varje idag representerat parti i riksdagen, och de flesta som vill dit, tror för det andra på tanken att det nuvarande sättet är det enda som fungerar. Vilket det varken gör eller är.

Man skyller på det besvärliga parlamentariska läget när det haltar. Jag påpekar, igen, att det är samma sak som att skylla på att väljarna är dumma i huvudet.
Saken råkar vara den att väljarna väljer och politikerna får vara så goda att förhålla sig till det. Åtminstone så länge vi envisas med att ägna oss åt att välja folk som skall lagstifta om minsta lilla detalj i våra liv från ett gammalt stenhus i Stockholm.

Om vi kom överens att göra annorlunda. Att begränsa vad riksdagen ska bråka om och lät det som är viktigt i våra liv hanteras på lokal nivå skulle det bli enklare.
Tyvärr är man inte väl sedd om man påpekar att det är den parlamentariska demokratin som vi känner den som är problemet.

Att anse själva storleken och komplexiteten som svårigheten är nämligen, tycks det allmänt, samma sak som att att vara osolidarisk. Mycket får man vara i vårt samhälle, men osolidarisk i den meningen att man vill räcka ett långfinger åt hela spektaklet duger inte.

Att peka på det enkla faktum att inte alla vill befinna sig i en ickebinär hög av mys anses så gravt avvikande att det saknas ord för det.

Jag vill påpeka att om det är något som verkligen ska bejakas är det skillnaderna mellan oss och konsekvenserna som dessa får. Bland annat att jag vill bestämma själv över mitt liv, riksdagen ska ge tusan att lägga sig i!