Oacceptabelt!

Som bekant anser den moderna människan att vettlös konsumtion är det som ger största möjliga lyckan.

Jag är själv för oinsatt i ämnet för att exakt kunna fastslå när människor började konsumera så mycket prylar man gör i detta nu. En sak är däremot säker, jag är ganska bra på det själv också.
Eftersom jag är elitistisk till min läggning är det givetvis så att jag anser just min konsumtion bättre och mer nödvändig än andras.

Det senaste inköpet var en dansk cykel med elmotor. På cykelmärkets hemsida presenterades en svartvit bild på karln som designat pjäsen. Eftersom han såg synnerligen svårmodig ut i sina mycket för stora glasögon och propra klädsel fick jag intrycket av att det var fråga om bra grejer.

När jag fyllde femtio år köpte jag mig en snygg klocka. Inte för att att jag behövde det, snarare för att man mig veterligen bara fyller femtio år en gång i livet. Nu är jag livrädd varje gång jag sena kvällar måste passera områden där människor med svårigheter att skilja mitt från ditt huserar.

Något som skiljer just min konsumtion från andras, förutom att jag uppvisar smak och klass, är att jag betalar kontant i den meningen att pengarna finns på mitt bankkonto. Visserligen har jag ett kreditkort att ta till i yttersta nödfall. Men då jag tjänar så ohemult mycket pengar och i övrigt har ytterst modesta vanor är det sällan nödvändigt.

Alla människor har inte en sådan tur. Över detta faktum är olika ministrar i Sveriges ”regering” mycket bekymrade, bland annat Lena Micko som förtjänar sitt levebröd som civilminister.
”inte acceptabelt” säger kon om SvD:s ”avslöjande” om hur nätshoppare lockas att ta blancolån.

Blancolån är helt enkelt lån utan säkerhet, oftast har dessa lån en mastig ränta. Den som exempelvis lånar till att köpa en bil har bilen som säkerhet och kan därför få en lägre ränta av banken.

På senare tid har det varit på tapeten att företagen som erbjuder blancolån ofta har en extremt aggressiv marknadsföring. Saken är nämligen den att dessa företag har som affärsprincip att erbjuda en uppsjö av fiffiga betalningslösningar.
När de väl fått in den ivriga konsumenten i sin ”kundstock” påbörjar de en massiv övertalningskampanj via e-brev.

Hysteriskt roliga konsekvenser fick detta när Kungliga Operan, eller om det var Dramaten, via SvD fick kännedom om att deras besökare hamnat i garnen hos ett sådant företag. Av deras kommentar till SvD framgick det med all tydlighet att deras primära målgrupp inte normalt kunde förväntas vara helt nöjd med en sådan marknadsföring.

Lena Micko ”vill utreda marknaden för konsumtionskrediter”. I klartext ska alltså plebejerna få veta hut så att de inte hamnar i skuldfällan.
”Regeringen” antas ta i med storsläggan och tillsätta en utredning om saken. Utredaren skall få direktiv om inrättandet av ett nationellt skuldregister, ”om inte starka skäl talar emot.”
Skälet därtill påstås vara att aktörerna på marknaden i dagsläget inte kan se om kunden tagit en massa andra krediter hos andra företag.

Samtidigt påstår man sig vara medveten om att ett dylikt register kan ”bli känsligt ur integritetssynpunkt.”

Det sistnämnda är kanske det minsta problemet som jag ser det. Nu senast har man bevisligen lyckats sjösätta en jättelik databas över vilka som är vaccinerade. Om man klarar av att ordna ett sådant projekt lär ett nationellt skuldregister vara blott och bart ett teoretiskt problem.
Man gör det ju för allas bästa, eller hur?
För att svaga och förtappade själar inte ska sätta sig i knipa!

Givetvis är ytterligare ett register som ska fyllas den lates utväg. Anledningen till att marknaden för konsumtionskrediter går så bra i Sverige är nämligen att privata företag enkelt kan skyffla iväg obetalda krediter till Kronofogden.

Ingen verkar ha frågat sig vad som händer när företagen själva får ta ansvaret för att betalningarna rullar in som de ska.
Eller så har man ställt frågan och starkt ogillat det självklara svaret. Nämligen att hjulen inte skulle rulla lika fort. Då skulle det nämligen krävas att företagen tänkte efter både en och två gånger innan de erbjöd folk krediter utan säkerhet.

Det är ungefär som problemet med dödsmördarviruset. Samhället går inte under, men maskineriet gnisslar betänkligt.

För att sammanfatta konstaterar jag att vi inte behöver ett nytt jätteregister, sådana har vi redan för gott om.
Företag och konsumenter måste rätta mun efter matsäcken. Staten kan hjälpa till genom att inte lägga sig i den processen.
Allt annat är oacceptabelt!