Nöden!

Nöden! 1

Nöden har som bekant ingen lag.

En från jobbet avstängd italienare försökte skaffa sig bevis för att vara vaccinerad genom att luras med en falsk arm.
Mannen var tidigare anställd inom vården, och i den italienska vårdapparaten är du antingen vaccinerad eller utan jobb. Sannolikt är den hårda inställningen ett arv från Benito Mussolini glansdagar då den individuella viljan inte stod särskilt högt i kurs.

Jag kan tänka mig att många benhårda vaccinförespråkare skrattar lite elakt åt den stackars italienaren. Själv kan jag förstå varför han försökte. Även vaccinationsmotståndare behöver pengar för att betala hyran och maten.
Om det nu i egentlig mening är så att det existerar mänskliga rättigheter borde en av de mest grundläggande vara att kunna avstå medicinska behandlingar, att ha rätten till sin egen kropp.
Jag har för mig att militanta abortförespråkare brukar tala om “min kropp, mitt val”. Samma princip borde kunna tillämpas här.

I morgonblaskan SVD läser jag eventuellt nya tuffare krav för på svensken i dessa dödsmördarpandemiska tider.
En medelålders kvinna, eller kanske kvinna och syltrygg, uttalar “Har vi inte skött oss får vi stå vårt kast”.

Man kan utan tankemöda kategorisera henne tillhörande den grupp som skrattar i mjugg åt italienaren.
Hon är själva arketypen för en följsam medborgare som sätter (alltför) stor tilltro till staten och kollektiva lösningar. Kosta vad det kosta vill för min personliga frihet, tycks dessa äppelkäcka kollektivister mena.
Med andra ord min totala motsats.

Det är faktiskt ett påtagligt problem att människor inte tar del av tillgängliga uppgifter om hur viruspandemin tycks fungera.
Det leder till dem till ett flertal felaktiga slutsatser. Alternativt förstår de inte helt och fullt hur repressiv en stat, eller stater tillsammans i olika samarbetsorganisationer, verkligen kan vara.

Eller, vilket är det mest skrämmande alternativet, de förstår mycket väl hur repressiva stater kan vara och välkomnar det! Jag börjar mer och mer att luta åt att det är den mest rimliga slutsatsen.

Människor vill inte, orkar inte eller önskar inte ta någon form av personligt ansvar själva. Det skulle åtminstone förklara varför det är så lite protester i de breda folklagren över läget i världen.
Man, och för den delen kvinna, är nöjda med vad man har.

Den synen på sakernas tillstånd öppnar för en individuell utarmning av kraven på den personliga friheten. Det blir till slut så att vi verkligen tror på att kollektivistiska lösningar i varje givet ögonblick ska fungera.

Om vi återvänder till det italienska exemplet i textens början ser vi den yttersta konsekvensen att hur det går när en stat förlorar kontrollen och inför vettlösa regler. Människor tar till desperata metoder för att behålla jobbet.
Glappet mellan statsmaktens påbud och individens vilja att följa dem blir för stor. Lösningen på problemet är att fuska och mygla. Vilket staten kommer försöka lösa genom ännu mera kontroll.

I Sverige är vi på god väg att följa efter i det spåret eftersom många svenskar fullständigt struntar i att bry sig om den personliga friheten. De är villiga att utstå kollektiva bestraffningar, “Har vi inte skött oss får vi stå vårt kast.”

Det säger en hel del om den uppförsbacke frihetliga medborgare har att övervinna.

I framtiden hoppas jag innerligt att vi slipper statliga och överstatliga dumheter. Jag önskar verkligen att jag slipper läsa om hyperkollektivisternas förslag till hur alla medborgare ska straffas till lydnad.
Jag hoppas helt enkelt att tänker mera själva och alltid är misstänksamma mot staten och dess lakejer.
I framtiden hoppas jag få läsa “Sköter sig inte staten får den stå sitt kast!”