Nobelpris

Nobelpris 1

En viss röra har uppstått kring utdelningen av årets Nobelpris.

Följande fakta är oomkullrunkeliga: ambassadörerna som förra året portades från utdelningen av priset kommer i år få en inbjudan att deltaga.¹ Väl att notera är att den utdelning av fredspriset som sker i Oslo konsekvent bjudit alla ambassadörer, vidare att inbjudan tydligen inte gäller de efterföljande festiviteterna i Stockholms stadshus.
Även Jimmie Åkesson kommer bjudas in. Sannolikt har hans status förändrats något då han sedan ett knappt år bevisligen leder Sveriges näst populäraste politiska parti och fungerar som jourhavande statsminister-makare.

Vad gäller ambassadörerna så hävdar Nobelstiftelsen att det är en återgång till tidigare praxis. Det stämmer givetvis, frågan blir då varför man valde att frångå den när utdelarna av den enda genuina politiska priset, fredspriset, i Oslo valde att inte göra det?
Svaret stavas sannolikt långtgående vänsterblivenhet och den rädsla för att göra bort sig som följer med det tillståndet. Kanske tänkte man sig att vid detta laget skulle både Ryssland och Vitryssland vara slagna i grunden och regimerna ersatta med mer tolerabla regimer?²
I själva verket sköt man bara upp drevet i ett år och står nu med skägget i brevlådan. Vi som ser på tycker givetvis att det är underbart!

Partiledarna för L, V, MP och C har nådigt meddelat att de avstår från spektaklet. Ebba kommer dock att gå och Uffe har vid denna texts pressläggning inte bestämt sig. I hans fall får man acceptera att hela saken uppfattas som ytterst deliciös då eventuellt deltagande måste vägas mot fototillfällen tillsammans med Volodymyr Zelenskyj.
Ebba är som bekant ensamstående mamma, relativt ung och gör sig bra i djärva designerkreationer. Hon tar nog varje tillfälle som ges till fest.

Hr Åkesson tar det hela med upphöjt lugn och säger sig vara ”upptagen” samma dag som festiviteterna avhålls. För övrigt får det hållas för sant och visst, åtminstone om man får tro bilder från festen i sommar, att han mer är en partykille som gillar grillat och bärs snarare än frack och en ohemul mängd bestick och glas att hålla reda på.
Jimmie har under hela sin politiska karriär vårdat bilden av sig själv som en uppstickare, mannen av folket som säger sanningar och endast med viss nöd går att ha i möblerade rum. Den bilden, hur osann den faktiskt än är, skulle sannolikt förstöras per omgående om han böjde sig för etablissemanget och började springa på Nobelfestligheter.

Jimmie Åkesson tillhör givetvis etablissemanget i allra högsta grad men har, givet hur han behandlats av Nobelstiftelsen tidigare, alla skäl i världen att avstå för att odla bilden av sig själv och sitt parti som allmänt etablissemangskritiska.
Hur han ska göra den dag han själv är statsminister, vilket kan inträffa snarare än vad folk i allmänhet tror, återstår att se. Mitt stalltips är han kommer sucka tungt och hävda att det är ett tjänsteåliggande han mer eller mindre är tvingad att utföra.

Det intressanta i sammanhanget är givetvis hur Nobelstiftelsen lyckas göra politik av någon som de hävdar är helt opolitiskt samtidigt som den norska grenen av priset lyckats undvika att göra politik av det enda genuint politiska priset, fredspriset.
Tvehågsenheten, kappvänderiet och vänsterblivenheten i etablissemangssverige har med detta nått rent episka proportioner. Vi kan utan att överdriva tala om en peak syltrygg. Även om den givetvis kommer överträffas i sinom tid så är det omöjligt att säga vad som skulle kunna göra det.
Vi kan bara konstatera ett bistert faktum, den samlade vänsterblivenheten i Sverige upphör aldrig att förvåna oss, den når ständigt nya nivåer. I sin iver att alltid vara anpasslig och till lags lyckas den konsekvent nå nya bottennivåer.

Sist men inte minst, jag står fast vid att Nato inte är för oss och att Swexit bör ske per omgående, helst redan igår!

1. Åtminstone under några timmar tills man lyssnat av opinionen och ändrade sig.

2. Iran då, frågar sig kanske någon? Vi lämnar dem utanför för tillfället.