Nja to Sweden

Det verkar som ett turkiskt nej till svenskt Nato-medlemskap drar sig mot åtminstone bli ett Nja to Sweden.

Anledningen till denna slutsats ska vara underrättelser från helt öppna källor (det turkiska parlamentets egen tidning) att det turkiska parlamentet skjutit upp sin sommarsemester som normalt startar den 1 juli varje år. Dessutom har Sveriges ”försvarsminister”  talat med sin ungerska kollega ”som framhöll att Ungern kommer inte att vara det sista landet att ratificera en svensk ansökan.”

Som bekant träffas Natos högdjur i Vilnius den 11-12 juli. Den amerikanska ambassadören i Turkiet menar, försiktigt optimistiskt, att Erdoğan förmodligen skulle kunna haspla ur sig Turkiets ”ja” just där.
Det skulle passa bra med att det ungerska parlamentet nu befinner sig i en ”extraordinär sommarsession” där sista möjliga datum för att rösta om Sveriges godkännande infaller den 7 juli, alltså före Turkiets (eventuella) ja.

Vi kan alltså med viss sannolikhet konstatera följande. Turkiet har fått alla sina krav de ställt på kulor och krut från USA godkända, uppgörelsen om F16-planen är klar och godkänd på högsta nivå. Biden kommer göra vad som krävs för att baxa igenom paketet i nödvändiga instanser. Vi kan redan nu anta att arbetet med tjänster och gentjänster pågår för fullt.
Ungern är  färdigmutade och klara från EU-håll.

Vi Nato-motståndare kan konstatera att spektaklet var kul så länge det varade. Vi hoppas att framtida historiker kommer sätta tänderna i alla skrivelser, inlagor, minnesanteckningar, e-brev och utskrifter som i allt desperatare tonläge författats och skickats hit och dit av alltmer hysteriska svenska politiker och byråkrater under den farsartade ansökningsprocessen.
Det ska givetvis bli högst intressant att ta del av lismande intervjuer, välregisserade debattprogram och tillrättalagda memoarer där inblandade högdjur desperat ska framställa sig själv som vinnare.

Här i Sverige börjar fas två av Nato-motståndet. Varje beslut som fattas ska nagelfaras och kritiseras å det gruvligaste. Särskild omsorg måste läggas på alla försök att tillskapa närvaro av utländsk trupp i Sverige. Vi kan inte acceptera varken permanent från ett land eller ”tillfällig” som innebär att man roterar förband från andra länder. Förhandslagring av materiel och material betraktar jag som permanent närvaro.

Av praktiska skäl är det svårt att protestera mot att plan går ned och tankar och flytetyg bunkrar och roterar personal. I det senare fallet bör man dock kunna störa verksamheten något genom att till åtminstone de amerikanska fartygen skicka listor på lämpliga så kallade galanta damer. Om bara en amerikan bevisligen trillar dit lär det bli liv och kiv på vänstern.

Eftersom jag i grund och botten är en anhängare av icke-våld som primär metod vid motstånd så anbefaller jag att sådana metoder i första hand!
Den som har någorlunda framförhållning och intresse i saken kan ägna sig åt påpekanden och överklaganden om exempelvis samövningar med Nato-förband. Metoden kräver lite fingertoppskänsla så att det inte drabbar övningar där bara svenska militärer är inbegripna.
En marsch genom systemet av Nato-kritiska militärer vore också lämpligt, men vem kan vara kritisk mot Nato och samtidig göra karriär (samtidigt närmar sig väl den önskningen ren och skär uppmaning till brottslighet)?

Kanske skulle man fundera över möjligheten att ta till vänsterns metoder? Tänk er undertecknad fastlimmad i riskdagen när någon extra knivig natofråga ska avhandlas, eller precis utanför grindarna till Lv 6 i Halmstad när ett högdjur från Nato är på besök!

Det viktigaste är att vi inte håller tyst och fortsätter framföra den fullt rimliga åsikten att Sverige står bäst på egna ben eller i en nordisk försvarsunion.
Att majoriteten inte omfamnar den åsikten betyder inte att vi har fel. Det betyder bara att majoriteten inte vet varken sitt eget eller andra svenskars bästa.
Vi får stålsätta oss inför Vilnius och konstatera att alla meddelanden om att motståndet skall upphöra är falska!