Nattväktarstaten
Det lär finnas en bra anledning till att bildade klassiska liberaler börjar skruva på sig när begreppet nattväktarstaten kommer upp på bordet.
Saken är nämligen den att nattväktarstaten myntades av en motståndare till densamma, Ferdinand Lassalle. Han var tysk socialistisk politiker och en av den tidiga tyska arbetarrörelsens förgrundsgestalter.
Till yttermera visso har just hans idéer fått stor genomslagskraft inom den nordiska arbetarrörelsen. Pinsamt värre med andra ord, namnet på det idealsamhälle jag vill ha är egentligen ett hånfullt uttryck från en svuren fiende!
Lassalle själv verkar, trots sina socialistiska böjelser, ha varit en pragmatisk karl av sin samtid. Hans svurna motstånd mot den uppburna tyska borgarklassen, som alltså önskade en nattväktarstat om han fick orda om det, ledde till vänskapliga kontakter med Otto von Bismarck, sedermera tysk rikskansler.
Han dog också som det anstod en man av hans samtid och ställning i samhället, i en duell föranledd av en kärleksaffär.
Vad som politiskt utmärkte Ferdinand Lasalle är att han till skillnad från Marx övergav idén om revolution. Arbetarklassens uppgående i Zen skulle istället ske inom den monarkiska statens ram med bland annat rösträtten som medel. Det är kanske den största bidragande orsaken till vänskapen med Bismarck och ett arv som vi kan vara (delvis) glada över att han lämnade efter sig till det svenska sosseriet.
Om så inte vore fallet skulle kanske Sverige fått uppleva samma dystra utveckling som Ryssland fick.
Lasalles viktigaste bidrag till eftervärlden är förmodligen hans verk ”De förvärvade rättigheternas system” från 1861 (i original Das System der erworbenen Rechte 1–2) som han skrev ihop på sin fritid medan han knegade på som framgångsrik advokat.
Han hävdade där att rätten inte var en samling en gång för alla givna naturliga rättigheter utan uttryck för det inom ett samhälle framvuxna, hela tiden föränderliga rättsmedvetandet.¹
Kunskapen om ”De förvärvade rättigheternas system” är väsentlig för att förstå dagens helt depraverade vänsterblivenhet. Grundbulten som dagens svenska avarter till socialister står och svajar på är helt enkelt att det inte finns något egentligt beständigt, allting är organiskt och föränderligt.
Man begriper onekligen bättre varför det ser ut som det gör med klimatfanatism, sexualisering av snart sagt allt och avsky mot ”vithet” när man begriper den historiska bakgrunden. Det finns faktiskt ett sorts system i galenskapen!
Vad Ferdinand Lasalle skulle tycka om dagens vänsterblivenhet är inte gott att veta. Jag misstänker att hans dom av flera skäl inte skulle vara nådig…
Själv har jag inget emot att använda mig av begreppet nattväktarstat. Enligt min definition är den detsamma som det minimum av stat som krävs för att upprätthålla lag och ordning, det är i stora drag samma uppfattning som Ferdinand Lasalle företrädde.
Till skillnad från honom uppfattar jag det dock som något positivt och eftersträvansvärt.
Socialister däremot kommer givetvis förstå det som anarki och kaos när inte staten är inne och petar i varje detalj av sina medborgares liv. Problemet med socialister av idag är att inget som är fäst i lag i egentlig mening kan sägas existera, någon naturrätt i ordets verkliga betydelse finns inte.
Det är med andra ord en sorts märklig perversion av Kants kategoriska imperativ som säger att man ska handla endast så att det kan upphöjas till allmän lag. I socialisters ögon blir det istället så att man bara kan handla om det upphöjts till allmän lag.
Det finns till ytterligare en notering att göra. Det är principen om nattväktarstaten som särskiljer den klassiska liberalismen från libertarianismen.
För en libertarian måste nattväktarstaten vara ett övergrepp mot den personliga friheten, ett uttryck för socialism helt enkelt. Där jag, en klassisk liberal, väljer att förlita mig på en av lokalsamhället avlönad polisstyrka med av folket vald polischef så önskar libertarianen att vakta sin egendom själv med bössan i hand.
Fler borde ta sig en funderare över begreppet nattväktarstat. Det som från början var en hånfull ironi från en ärkesocialist tror jag är framtidens melodi!
- Formuleringen hämtad från Nationalencyklopedin.
