Nato-medlemskap?
SvD/Sifos senaste undersökning om Nato-medlemskap är en dyster läsning!
Numera säger bara 29 procent ett tydligt nej medan 39 procent av svenskarna tycker att Sverige ska gå med i Nato. I januari genomförde Sifo samma undersökning för TV4 räkning, då var antalet positivt inställda 35 procent. 2015 låg det på 41 procent.
Det är med andra ord lätt att instämma i det som jag läser i SvD, att Putte är svenska Nato-älskares nyttiga idiot.
Med Nato finns det emellertid en massa problem som lätt förbises av en orolig bunt människor här hemma i gamla Svedala.
Det största problemet av dem alla är givetvis frågan huruvida det är lämpligt att skicka iväg svenska soldater att slaktas och dö på ärans fält i krig som vi inte bett om? Just den frågan bör Nato-vurmarna lägga ner extra mycket tid att svara på.
Om man nu väljer att bortse från just det problemet eftersom sådana praktiska frågor kan upplevas som alltför hemska att fundera över. Kistor draperade i svenska flaggan som bärs ut ut transportplan är ingen vacker syn, kan man fundera på frågan ur världsförbättrarperspektivet.
Exakt hur hotad kommer ryssen känna sig om Sverige också går med i Nato-klubben?
Kanske försöker han sig på att anfalla Sverige precis som Ukraina?
Just den saken är det som skrämmer Socialdemonkraterna mest av allt. Som principiell frågeställning är den intressant. Med största sannolikhet blir ryssen bra sur!
En tredje fundering är ledarskapet inom Nato. Den föreningen bestämmer nämligen USA över i sin kraft som världens enda riktiga supermakt. Hur länge just USA kommer vara det är väl inte riktigt klart nu när Kina flåsar dem i nacken. Men inte är det stabilt att Biden, Harris, Trump eller någon annan stjärna från USA ska ha kommandorätt över svenska militärer, eller?
Vad är det Nato-vurmarna tror inträffar när vi segat oss upp på en tillräcklig nivå för att beredas tillträde till de innersta rummen i Nato-högkvarteret?
Kommer gatorna beläggas med guld och honung flyta i älvar och åar?
Eller kommer svenska ungdomar i en strid ström skickas ut i världen för att bistå amerikanarna i sina dimmiga ambitioner att hålla sig kvar på toppen?
Och, som jag nämnde innan, komma hem i kistor efter sin sejour på ärans fält?
Vad man borde göra är givetvis att helt på egen hand begränsa sig till att skapa ett territorialförsvar för Sverige. Internationella insatser ska begränsas strikt till att skydda svenska intressen.
Fick man drömma lyckas vi övertala vårt finska broderfolk att samarbeta i någon form av försvarsunion. Frågan hur det skulle gå till är inte lätt att svara på. Man kan antaga att finnarna vill se ganska mycket verkstad innan något sånt ens tål att tänkas på.
Nu är det förvisso inte helt enkelt att hänga med i alla svängar här i Sverige.
Nato-opinionen åker upp och ner och frågan om vi ska beväpna Ukraina mitt under brinnande krig stöts och blöts.
Nu har man i alla fall kommit överens om att skicka, enligt ett av stjärnskotten i regeringen, ”långa grejer” till Ukraina tillsammans med bland annat kroppsskydd och fältportioner. De ”långa grejerna” är tydligen pansarskott. Endast V ställde sig emot exporten av dessa. Vilket man givetvis kan förstå eftersom en ordentlig träff med ett sådant gör världen fattigare på ryssar, vilket V anser suboptimalt.
Ska vi få någon ordning på torpet borde herrar och damer politiker sitta ner och fundera på handlingsalternativen och dess konsekvenser i ett längre perspektiv. Man borde dessutom konstatera att Ukraina biter ifrån sig ganska bra hittills utan att vara medlemmar i Nato. Man undrar onekligen om det skulle gått ännu bättre om inte Ukraina försvarsmakt före 2014 varit så illa tränad, utrustad och genomkorrumperad?
Är priset för ett Nato-medlemskapet verkligen värt att betala?
Förstår vi det enkla faktum att ett Nato-medlemskap inte innebär att vi får sluta anstränga oss själva?
Begriper svenskarna att våra ungdomar riskerar att lemlästas och dödas som ett resultat av för oss främmande ideal i ännu mer främmande länder?
Är det rimligt att avhända oss bättre handlingsalternativ?
Varje vettig människa kommer rimligen till slutsatsen att Nato-medlemskap inte är värt priset vare sig i svenska soldaters liv eller nationens förlorade frihet att bestämma själv!
