Nato

Finland är sedan tisdagen den 4 april 2023 medlemmar i försvarspakten Nato.

Om Finlands beslut att gå med i försvarspakten Nato finns inte så mycket att orda om. Finlands sak är deras och inte alls vår.
Det kan emellertid vara på sin plats att konstatera följande, mycket vatten har runnit under broarna sedan Finland bekrigades av Sovjetunionen och i efterdyningarna av detta tvangs navigera med försiktighet i världspolitiken för att inte reta sin mäktiga granne i öster.

Självklart är det så att Uffe, Magda och en hel hoper andra politiker i Sverige gnisslar tänder över situationen. Planen var som bekant att Sverige och Finland skulle gå i armkrok in i försvarspakten Nato.
Det man inte funderat över är att våra länder skiljer sig åt på en mycket fundamental punkt. Finland har inte ägnat sin moderna historia år att leka humanitär stormakt och världssamvete.
Mycket kortfattat har finnarna, till skillnad från Sverige, så att säga stretat på i största allmänhet och inte gjort över hövan mycket väsen av sig.

Att ha en mycket hög svansföring i internationella sammanhang är en svensk paradgren. På senare år har vi konstaterat att det inte alla gånger är så bra. Det kommer helt enkelt bistrare tider när realpolitiska förhållanden gör att det liksom tar stopp.
Extra pinsamt blir det givetvis när den gamla kolonialbesittningen visar sig mer kompetent är kolonialherrarna!

Detta faktum är självklart mycket svårt att acceptera för de delar av etablissemanget som tror sig begripa hur en slipsten bäst skall dragas.
När det gäller Nato-frågan är saken den, vet man rent allmänt att berätta, att det varken är fel på Sverige eller Finland. Det är Nato i allmänhet och särskilt Turkiet och Ungern som är problemet.

Resonemanget är som följer.
Nato har en allmän regel om öppna dörrar in i organisationen, vill man så får man är parollen som gäller. Sålunda är det, fortsätter gnällpellarna, förbannat ogint att stänga dörren för Sverige. Särskilt som det är ett allmänt känt faktum att vi redan tidigare gått ner i brygga för att anpassa oss till organisationen.
Detta bekräftas dessutom av Nato-höjdare. Vore det bara en rent teknisk fråga skulle vi kunnat gå med redan förra året när dåvarande ”statsministern”, fru Magdalena Andersson, plötsligt vaknade en morgon och hade bestämt sig för att Nato skulle det bli!

Det finns bara ett aber med det resonemanget, alla länder som redan är medlemmar i Nato måste säja ja. Två har hittills gjort ett hårdnackat motstånd mot att släppa in oss.
Som av en händelse har vi sponsrat ett statsfientlig rörelse i det ena landet och kallat det andra för en massa dumma saker där ordet ”fascistiskt” tillhör ett av de mer balanserade tillmälena.

Min lekmannamässiga bedömning är att inget av dessa sakerna har varit optimalt för att hålla sig på god fot med dessa länder.
En samlad bedömning från Sveriges så kallade intellektuella elit har tvärtom varit att både Turkiet och Ungern är förbannat småsinta och rentav elaka. Resonemanget har huvudsakligen kretsat kring att Sverige visst det är bra men att alla andra, särskilt Turkiet och Ungern, inte begriper detta gudagivna faktum.

Sannolikt har många sammanträden i Sverige avhållits för att försöka reda ut varför det är som det är och hur det skulle kunna lösas. Man har säkert önskat att exempelvis USA skulle sätta ner foten och storligen förvånats när detta inte skett.
Problemet är ganska självklart. Visst vill man att Sverige ska med, däremot så aktar man sig för att i onödan pressa på för hårt. Till skillnad från Sverige vet man att hålla sig till någorlunda god ton åtminstone i officiella sammanhang, precis som vårt finländska broderfolk.

Någon större oro behöver för övrigt inte våra politiker känna. Nog kommer Sverige godkännas förr eller senare. Jag har sagt det förut och säger det igen, militärstrategerna i väst hoppar minst glädjeskutt över att kunna göra Östersjön till ett innanhav för Nato.
Huruvida Sverige kommer lära sig att hålla igen på tuppkammen i internationella sammanhang och sluta leka bror duktig återstår dock att se!