När Knoppar Brister

Det gör ont när knoppar brister.

Extra besvärligt är när det är två presumtiva regeringspartners liksom haltar fram i otakt osäkra på valutgången. När var och en, var för sig, försöker maximera resultatet i röstköpen från valhenskåren är det lätt hänt att tokigheterna krockar med varandra och blir en enda röra.

I Sverige, kan man visserligen argumentera, gör det inte så mycket eftersom valresultatet i stort sett redan är uppgjort från början. Ändringar sker bara på marginalen och något egentlig skifte i den förda politiken blir det knappast. Som medborgare kommer du fortfarande vara intressant som beskattningsobjekt, ofri rån vaggan till graven.
På vägen mellan dessa två ytterligheter försöker man forma dig bäst man kan. Tänk inte för fritt och bry dig inte på fel sätt och om fel saker på det att det må gå dig väl i livet!

Ändå är det givetvis fler än jag som noterar att fru statsministerrinnan Andersson gått fullständigt SD med sitt uttalande om vilken typ av städer vi inte ska ha här i Sverige. Hon tycker att man ska ha svenska grannar och, tydligen, prata svenska.
Själv kan jag inte påstå att det är ägnat att förvåna någon. Hon har en valrörelse att vinna och det vet hon allt om hur det ska gå till. Enligt gammal god S-sed kör hon full opposition mot partiets tidigare förda politik.

Man kan också tänka sig att det gått upp ett ljus, även om det tog tid, för strategerna på Sveavägen 68. Kanske var det så enkelt att man satte sig ner och frågade vad som utmärkte Sverige under bättre tider som flytt. Sannolikt kom man fram till att en mycket starkt bidragande orsak var att Sverige var mycket mer homogent.

Då blev SocialDemokraternas, förlåt SverigeDemokraternas, tunnelbanekampanj det som fick polletten att rulla ner på Sveavägen 68. Eller droppen som urholkade stenen om man föredrar den omskrivningen.
Sosseriet kunde liksom inte stå emot utan var tvungna att gå ut och markera kraftfullt.
Värdegrund, menskonst och vindsnurror i all ära. Men livet består inte bara av trams och flams. Man fick helt enkelt markera att även det moderna sosseriet känner viss saknad av Alfred Petréns¹ göranden och låtanden!

Syn bara att den presumtiva samarbetspartnern Annie Lööf samtidigt, som av ren händelse några korta veckor före valet trots att kunskapen funnits där bra mycket längre, kommer ut som tilltänkt offer för en mentalt sjuk neonazist.
Det var nog inte avstämt med det socialdemokratiska valhögkvarteret. Vilket givetvis är till förfång för fru statsministerrinnans kulturnationalistiska uttalanden.

Även om jag givetvis tar avstånd från politiskt våld i alla dess former måste jag dock konstatera ett i sammanhanget självklart faktum. Om den aktuella gärningsmannen skulle gett sig på Annie Lööf torde utfallet blivit något helt annat, nämligen att hennes livvaktsskydd som jag utgår ifrån att hon måste ha (åtminstone under så publika evenemang som Almedalen) tack vare hotbilden mot henne, tagit hand om karln.
Om nu så ska vara fallet att man låter henne springa omkring utan folk som begriper att skydda henne är det bara att konstatera att Sverige aldrig lär sig något.

Men dålig tajming var det ändå eftersom Annie Lööf, hur man än vrider och vänder på saken, har ägnat större delen av sin tid som partiledare att fjärma Centerpartiet från allt vad nationalism och diskriminering heter. Numera kan partiet med rätta kallas Cekten och älskar allt och alla, även om tonvikten tycks ligga på barn, och inte skäms för att utse folk med kombinationen XY i kromosomerna till hederskvinnor.

Det som skulle bli enkla och valvinnande utspel krockade alltså totalt med varandra, det bidde bara skräp av hela saken. Sosseriet försökte återvända till rötterna med en sammetshandske smidd i järn, Cekten drog växlar på en sannolikt psykisk sjuk neonazists förvirrade tankevärld.
Det gör ont när knoppar brister.

Som tur har har min ärkefiende, Liberala Nyhetsbyrån, åtminstone tagit upp sosseriets kursändring. Annie Lööf vågar man sig inte på av lätt insedda skäl.
I lokalblaskan Hallandsposten läser jag: ”Socialdemokraterna verkar vara på väg att ändra syn på mångkultur och nationell gemenskap, inför ett sådant skifte finns det skäl att vara vaksam.”

Och om inte annat förstår jag varför det blir ett jämrans liv om bussresor bland folkpartisterna när en liberal nyhetsbyrå uttalar sig på det sätter. Man skulle kunna förklara det med att det gör ont när knoppar brister!
Om det fortsätter såhär, och skjutningarna pågår i oförminskad takt, ska ni säker se att även lite finare  partier i riskdagen börjar tala om repatriering när det är försent om ungefär 20 år.
Inte bara för att det gör ont när knoppar brister, det tar en jävla tid också.

1. Han var psykiatriker och socialdemokratisk riksdagsman, resten får ni faktiskt göra er omaket att leta upp själv latmaskar!