Muslimer som Drabbas?

I Expressen uttalar sig Samir Aknouche om senaste tidens upplopp. Utan att blinka säger han följande: ”Folk är arga, ja, för att det alltid är muslimer som drabbas.”

Det är alltså en uppfattning uttalad av en synbarligen välanpassad muselman. Han arbetar tydligen med unga människor och besöker regelbundet moskéer.
Såtillvida verkar han ha huvudet på skaft eftersom han ifrågasätter att upploppen skulle ha med koranen att göra. Enligt Samir befinner sig de som bryr sig om den samlingen sagor i moskén under ramadan.

Men stämmer hans utsaga ”att det alltid är muslimer som drabbas”?

Mig veterligen åtnjuter muslimska trosbekännare i vårt land samma friheter som vilken svensk som helst. Man kan till och med argumentera för att de i många fall har det bättre än svenne-banan.

I Sverige får deras barn gå i skolan, både pojkar och flickor. Tak över huvudet får dom och mat i magen. Vi tillåter dem också att bilda egna ghetton så att saknaden efter den egna kulturella särarten inte ska bli för stor.
Sina ”kyrkor” får de också slå upp lite varstans. Som grädde på moset håller många infödda svenskar deras aparta kultur som särskilt högstående jämfört med sin egen.

I Sverige förföljs de inte av staten för att de tillhör någon särskild inriktning eller sekt av sin speciella ”religion”. De riskerar inte att spöas upp av polis, torteras av säkerhetspolis eller bombas ihjäl av varken terrorister eller amerikanare.
Många av dem åker ”hem” eller vad det ska kallas på semester för att sedan kunna återvända hit till Sverige. Är de riktigt om sig och kring sig ser de till att strunta i att återvända till Sverige men behålla sina bidrag från oss i det landet de befinner sig.

I Sverige är risken för att råka ut för grymma bestraffningar obefintlig. Här vankas inga piskstraff eller avhuggna lemmar. Men det är klart, för en muselmansk man måste fängelsernas självhushållning där kriminaldårarna tvingas turas om med matlagningen vara nesligt nog.

I Sverige har man yttrandefrihet (fast kanske begränsad i framtiden) och demonstrationsfrihet (också den är kanske snart kringskuren) samt frihet att utöva sin religiösa tro (åtminstone tills vidare, än är vi inte ett kalifat) och (teoretiskt) likhet inför lagen.
Vad gäller det sistnämnda, likhet inför lagen, blir det intressant om rättsvårdande myndigheter vågar dra mammorna, i den mån dessa avskräden till människor kan kallas så, som uppmuntrade sina barn att kasta sten på polisen senast det begav sig inför rätta.

I Sverige hamnar varken muselmaner, kristna, hinduer eller någon annan i rättslig knipa för sin religions skull. Man står inför skranket eftersom man förbrutit sig mot lagen.
För muselmaner som kommer från länder där ingen lag råder får jag påpeka att svensk lag inte hittas i en kristen bibel, till skillnad från er koran har vi en särskild bok som kallas ”Sveriges rikes lag”.

Muselmaner i våra påstådda ”utsatta områden” tycks dock vara särskilt råa och primitiva. Man kan utan vidare anta att det finns en högst rimlig anledning att dessa inte passade in på det förra stället heller.
Det kan givetvis finnas olika orsaker som ensamma eller i samverkan med varandra orsakar problemen. För att inte i onödan reta vänsteristiska läsare med frågeställningar om genetiska avvikelser, kusinäktenskap är ganska vanligt i muselmanernas kultur, eller sociologiska/kulturella resonemang kan man sammanfatta resonemanget i ett enda ord: Integrationsresistens.

Man vägrar helt enkelt att integrera sig i det svenska samhället. Och det är med all sannolikhet det största problemet som den tidigare nämnda Samir Aknouche missar helt och hållet när han frankt påstår ”att det alltid är muslimer som drabbas.”
Det enda muselmanerna ”drabbas av” är nämligen kravet på att man måste integrera sig i samhället. Detta är nämligen Sverige, inte någon rutten statsbildning i främre Orienten.
Vad är det som är så fruktansvärt svårt att förstå med det?