Motivation

Under storövningen Aurora 23 ska Militärhögkolan i Halmstad specialstudera hur faktorer som vilja, motivation och uthållighet påverkar krigföringsförmågan.

I Hallandsposten intervjuas Sophie Fredén, civilanställd forskningsansvarig på Försvarsmaktens ledarskaps- och pedagogikenhet på Militärhögskolan i Halmstad, och ansvarig för studien
”– Krigshistoriskt är det inget nytt att motivationen kan spela stor roll – och det här har varit en del av Försvarsmaktens doktrin i drygt 20 år. Däremot är det nytt att vi nu ska försöka sätta ord på hur man jobbar med de här frågorna.”

Jag vill påstå att Sophie Fredén far lite illa med sanningen när hon formulerar sig så. Motivationen har i själva verket spelat en stor roll i alla tider, även om det kanske inte fastslagits i skrivna doktriner alla gånger.
Hur det än är med den saken kan man konstatera följande: nu ska man i alla fall ”sätta ord på hur man jobbar med de här frågorna”!

Som Sophie Fredén mycket riktigt säger i reportaget talar man ofta om ”kompetens, medel och vilja” i militära sammanhang. Låt vara att hon väljer ett anglosaxiskt perspektiv och säger att man på engelska uttrycker ”skills, means and will”.
Sophie är ju en statstjänsteman, eller om det ska vara statstjänsteperson/statstjänstehen, och måste framstå som både påläst och lagom underdånigt korrekt mot våra framtida Nato-överherrar.
På svenska helt vedertagna termer och begrepp måste alltså med minutiös noggrannhet anges såsom ursprungskällan angett dem för att passera som vetenskapligt korrekta.

Det är inte att man som vanlig enkel skattebetalare och valboskap undrar över detta nyvaknade intresse över vad som motiverar folk att kriga?
Staten Sverige har ju i olika former hållit sig med en krigsmakt under både historisk och modern tid. Låt vara att den varit mer eller mindre populär från tid till annan.
Från det att svenska krigarkonungar med tvång skrev ut knektar och betalade legosoldater för att uppfylla sina stormaktsambitioner tills att försvaret betraktades som ett genuint särintresse (bland andra särintressen) som gjorde sig bäst som pikant detalj i det så kallade Pride-tåget i Stockholm.

Förklaringen stavas givetvis U-K-R-A-I-N-A.
Kriget därstädes är något som den moderna vänsterblivenheten har svårt att passa in i någon som helst mall. För det första eftersom man definitivt inte trodde att det någon gång skulle kunna inträffa. För det andra på grund av att det fortfarande pågår.

Enligt alla vedertagna teorier var det nämligen ett faktum att hr Putin och hans gossar skulle hålla sig i skinnet eftersom Ryssland åtminstone var en sorts pseudodemokrati enligt västligt modell.
Alla vedertagna teorier säger nämligen att forna kommuniststater uppfylls av västliga värdegrunder, vad nu dessa skulle kunna vara, så fort rövarkapitalism implementeras i länderna. Det sker så att säga en magisk transition till soja-latte-principer.
Om så inte skulle vara fallet är ledningen och folket i princip psykotiska troll, vilket alltså skulle vara fallet med Ryssland. Vilket i förlängningen ledde till anfallet mot Ukraina.

När det kommer till varför kriget i Ukraina fortfarande pågår så beror det huvudsakligen på att Ukrainarna sätter sig emot och att den inledande planeringen utfördes av gamla tjekister, med Putin i spetsen, som egentligen inte har en susning om invasionskrigsföringens realiteter.
Man kan, för att föregripa Sophie Fredéns forskning kring motivationens betydelse, konstatera att utfallet hittills beror på att ukrainarna sätter sig till motvärn.

Därmed inte sagt att att västs hjälp saknar betydelse. Men den är åtminstone sekundär i den betydelsen att den inte skulle göra mycket nytta om det inte fanns ukrainska soldater och officerare på marken som kunde ta emot den och använda den mot ryssen.
Det är som vanligt i krig, i slutändan är det någon som ska döda och en annan som ska dö. I detta kriget har ukrainarna ett försteg eftersom de försvarar sitt hemland.
Det är i grund och botten det som är deras motivation. De vill helt enkelt inte bli ryssar.

Denna insikt är givetvis svår det svenska etablissemanget att riktigt förstå. Man har ju ägnat en god del av de senaste 25 åren att förklara för de obildade ute i stugorna att Sverige och svensk kultur i princip saknar något som helst värde.
Eller så förstår man det mycket väl och börjar drabbas av det bistra eftertankens kranka blekhet. Det gäller alltså att laga efter läge och producera lite förment vetenskaplig analys av vad som kan tänkas ligga bakom motivationen att dö för sitt land.

Jag behöver dock inte några vetenskapliga data för att motivera mig, för mig är det enkelt. Jag försvarar Sverige för att jag är svensk.