Mode(sta) Tankar

Mode(sta) Tankar 1

Metgalan har avhållits trots de förevarande dödspandemiska tiderna. Precis som det kan tänka sig har analyserna om densamma skilt sig åt beroende varpå den politiska skalan man befinner sig.

Låt oss börja med att konstatera faktum. Jag har ingen aning om vad Metgalan går ut på. Det vore mig djupt främmande att, om så mot förmodan vore fallet att jag blev inbjuden till den, besöka spektaklet.

Det som fångar mitt intresse är att tydligen alla andra har ett intresse för den. Från den nyevangeliska allra yttersta högern i USA till de mest vänstra och politiskt korrekta vänstern som är deras svurna fiende.

Från den nyevangeliska allra yttersta högern är domen stenhård mot kreationerna som visas upp på den röda mattan. Vilket kanske är förståeligt ur deras förment mycket moraliska perspektiv på saken.
PK-vänstern tuggar å sin sida trött på om hur modiga kvinnorna, som oftast bär de mest häpnadsväckande plaggen, är. Testuggandet om omöjliga kroppsideal tycks man i galavimlet glömma bort.

Den stenhårda och i sanning genuina vänstern, den som fortfarande tror på klasskamp framför ras, genus, anus och allt annat modernt tjafs, hör man inte så mycket från. Vilket givetvis är talande i sig. De når inte fram genom bruset, helt enkelt.
Vänstern har fått betala ett högt pris för att nå ut och snart sagt bli (nästan) var latte-människas husideologi. Det priset har betalats i form av man dribblat bort den ursprungliga tanken om arbetarklassens uppresande mot kapitalet.

Den mest hysteriska kreationen av dem alla stod en viss amerikansk påverkare och TV-personlighet för. Hon stapplade in på arrangemanget i form av någon sorts svartklädd BDSM-dominatris. Givetvis komplett med svart läderhuva och letala stilettklackar.

Om detta har en modeskribent uttalat sig i en av våra mest fisnödiga morgontidningar, nämligen Svenska Dagbladet.

Enligt den djuplodande analysen var det många som i den utstyrseln läste in att hon, kvinnan som gav selfien ett ansikte, “gav sig själv en anonymitet hon inte haft på länge”.
Hon blir, med skribentens ord, “ett svart hål dit ljuset inte når”. Vilket i viss mån motsägs av den enorma uppmärksamhet hon fått för sina kläder.

Det finns givetvis flera saker som är intressanta med analysen å ena sidan, och klädseln å andra sidan.

Vi kan börja med det uppenbara och konstatera att själva texten är ett lysande exempel på hur medier överanalyserar och ger djupt störda människor legitimitet i allmänhetens ögon. En legitimitet som givetvis utnyttjas för ekonomisk vinning.

Det mest självklara i sammanhanget är givetvis att den amerikanska påverkaren och TV-personligheten svårligen gör detta som en sorts politisk markering eller några djupa tankar alls. Dessa människor verkar inte ha några djupare moraliska drivkrafter än att väcka uppmärksamhet och dra ekonomisk nytta därav.

Slutresultatet blir att medier och påverkare lever i en ohelig symbios där man helt enkelt har en stor nytta av varandra. Tyvärr till priset av att lättrörda människor knuffas in i villfarelser om vad som är nödvändigt och rätt, respektive onödigt och fel.

De största vinnarna är den nya vänstern som hänfört talar i tungor om kvinnlig styrka och självständighet. Precis som att en typ av hypersexualisering skulle vara bättre än en annan.

I Sverige har vi våra egna kraft-kvinnor. Fast de verkar mest bli hysteriskt glada över sina nya gå-in-garderober. Vilket får vissa gamla ärkesocialister att gå i taket.
Problemet är dock liknande det som noteras kring Metgalan.

Populasen från höger till vänster fås att tänka på annat än väsentligheter. De fås i den gamla hederliga fällan som heter bröd och skådespel.

Det är med all sannolikhet därför som de flesta är så lättskrämda när det gäller andra saker. Att det är jättesynd om dem som inte har samma socialförsäkringssystem som oss, att man kommer falla död ner av i sammanhanget ganska ofarliga virus och klimatet till varje pris håller på att dratta över ända.

Människor ägnar sig åt trivialiteter och dumheter. Läser in kvinnokraft i uppmärksamhetstörstande påverkare. Fördriver sin tid med allehanda saker som inte har någon betydelse.

Förmodligen är det därför som MiljöPhascisternas budgettrams om subventionerade cykelreparationer och skomakarbesök kommer flyga under radarn.

Min modesta tanke är att vi måste återerövra väsentligheterna för komma ur klistret vi sitter i.
Vad tycker ni?