Moderniteten

Precis som alla andra kommuner upplever min hemkommun Halmstad vådorna av moderniteten!

Ett av de största problemen med densamma är att Sverige som ett relativt homogent land är ett minne blott. Min egen generation, jag är född 1969, är sannolikt tillhörande någon av de sista som fått nöjet att uppleva Sverige som någorlunda exklusivt svenskt.
Dagens ungdomar får växa upp i ett mycket mera heterogent och diversifierat Sverige.

Får att råda bot på växande spänningar talar höga vederbörande om behovet av integration medans jag påpekar problemet med rådande integrationsresistens.
Vidare talas om kulturell och religiös acceptans från snart sagt varje tongivande representant för globalismens representanter. Just det sista var på tapeten under fredagen i kulturhuset Najaden i Halmstad.

Då kommunen som sagt upplever vådorna av att hysa en allt större och till stora delar integrationsresistent grupp av muselmaner hade man bjudit in den muslimsk/hinduiska indiska musikergruppen Dhoad Gypsies of Rajasthan.
Den uttalade målsättningen var tydligen enligt Hallandsposten: ”Indiska musiker lär Halmstadbarn om enighet över religionsgränser”.
Det anses väl rent allmänt vara så att vi vuxna redan är förlorade, alternativt obildbara. Man vill smida medan järnet är varmt, eller så har man inspirerats av träden i de synnerligen kustnära halländska skogarna.
De är sedan tiden som små plantor utsatta för en pinande vind som ofta får dem att anta alla möjliga för mer inlandsuppvuxna kusiner krokiga och märkliga former.

Dhoad Gypsies of Rajasthan har vad man kan kalla starkt namn i den kulturella sfären. Gruppen är kulturambassadörer för hemstaten Rajastahn, man har uppträtt inför såväl Mick Jager och drottning Elizabeth II samt under OS-invigningen 2004.
Vad mera är, gruppen består av både hinduer och muslimer. De är alltså per definition ett utmärkt exempel på att olika religiösa grupper kan samarbeta, eller?

För det första måste vi förstå det ganska självklara faktumet att Indien är ett mycket annorlunda land jämfört med Sverige. Den största avvikelsen ur religiöst hänseende torde vara att Indien till skillnad från Sverige knappast någon gång varit en fantast av vite krist.
Den eventuella tillbedjan av honom som sker i Indien kan med visst fog sägas vara en kolonial rest och avvikelse från det som i Indien anses vara normalt och riktigt.

För det andra är Indien ett extremt klassamhälle i sin prydno, mycket mer extremt än vad Sverige någonsin har varit i modern tid. Kvinnosynen är dessutom på sina håll minst sagt rutten.
Indien är på det hela taget ett, jämfört med Sverige, väldigt annorlunda land. Självklart har vi inget att lära av dem när det kommer till hur olika människor och ”människor” ska leva tillsammans.
Därtill är Sverige ett alltför utvecklat industriland, vi kan inte finna en väg framåt genom att sänka oss till Indiens nivå!

För kommunala politiker och tjänstehen synes saken givetvis annorlunda. I sitt famlande efter halmstrån som genom ett trollslag ska lösa alla problem är det enkel sak att beställa hit en obskyr musikgrupp vars största merit är att muslimer och hinduer, i akt och mening att kapitalisera på sitt största intresse, faktiskt lyckas med konststycket att inte skjuta och bomba ihjäl varandra!
Jag själv kan rapportera om arbetsplatser där kristna och muslimer lyckas både hålla sams, samarbeta och ha trevligt ihop, bland annat min egen. Att inte vi framhålls som ett lyckat exempel beror förmodligen på att alla inblandade anser det naturligt att vuxna civiliserade människor förväntas klara av att vara just vuxna.

Mycket skulle vara vunnet om integrationsresistenta individer i Sverige helt enkelt klippte sig och skaffade sig ett jobb i rent bokstavlig mening. Om galoscherna inte passar och man låter sig kränkas av det minsta lilla koranbränningar och annat som går ens ömma själ emot finns det en uppsjö av länder där man kan trivas bättre.
Det är vad kommunen borde förmedla istället för indiska musikgrupper!