Minns Hiroshima

I Hallandsposten läser jag en insändare med tilen ”Minns Hiroshima”.

Det får mig att tänka på två saker. Dels sverigedemokraten som konstaterade att det krävdes två atombomber för att göra japanerna snälla, dels att Sverige tyvärr saknar kärnvapen och därmed möjligheten att med kraft kunna föra en vettig utrikespolitik om vi nu haft politiker med någon form av ryggrad.

Om sverigedemokratens uttalande har det givetvis blivit liv och kiv. Saken är den är att han i sak har rätt, åtminstone så långt vi kan förstå historien. Ingen kan nämligen med säkerhet uttala vad som skulle hänt om USA inte släppte två atombomber över Japan i andra världskrigets slutskede.
Det mest troliga scenariet är emellertid det som man undvek genom att släppa bomberna. Ett utdraget krig i Stilla havet där man fått ta ö efter ö för att till slut mödosamt rensa upp det japanska fastlandet.
Frågan om den lösningen skulle innebära mer eller mindre lidande än atombomberna går inte att med någon reda besvara.
Förutom det finns en aspekt på atombomberna som släpptes över Japan som sällan diskuteras. Vad innebar de för Sovjetunionens maktambitioner i Europa?
En inte alltför vågad gissning är att de åtminstone kyldes av tillräckligt mycket för att ryssen inte skulle vara alltför hetlevrad innan han själv kunde panga på med en egen förmåga.

När det gäller Sveriges egen förmåga på området så blev det av flera skäl aldrig något av den. Orsaken därtill kan vi givetvis tvista om, jag lutar åt tanken att man helt enkelt inte vågade. Den svenska syltryggsmentaliteten satte krokben på vår möjlighet att faktiskt ta det gottaste ur det faktum att andra världskriget lämnade oss i stort sett orörda.
Självklart går det att ha synpunkter varför vår industri och infrastruktur inte var malda till grus och aska, det kan vara ett ämne för en framtida betraktelse. Men faktum är att möjligheterna till att skaffa både stridsspetsar och vapenbärare, strategiska som taktiska, fanns.

Men kärnvapen är det så, vilket historien lär oss, att deras existens fungerar avskräckande, däri ligger deras viktigaste funktion.
Senast har den saken bevisats av kriget i Ukraina där Ryssland genom att hota med nukleär vedergällning effektivt skapat sig manöverutrymme för striderna. Att kärnvapenavskräckning också kan vara kontraproduktivt bevisades av att Sovjetunionen föll samman som ett korthus, en starkt bidragande orsak var att Ronald Reagan helt enkelt tvingade sovjetkommunismen till att rusta ihjäl sig.
Att Ukraina frivilligt lät avrusta sig från kärnvapen efter Sovjetunionens fall hjälpte för övrigt föga när Putin kom till makten, Budapestuppgörelsen visade sig vara en feberdröm.

En slutsats man kan dra är att kärnvapen är något man bör ha och aldrig släppa ifrån sig. I Sveriges fall skulle det sannolikt inneburit antal ubåtar med strategiska kärnvapen samt attack-ubåtar med taktisk kapacitet, taktiska kärnvapen hanterade av flygvapnet och förmåga hos det sorgligen avsomnade Kustartilleriet.
Kärnvapendoktrinen torde stipulerat att länder som använde kärnvapen mot oss eller anföll oss med konventionella medel var lovliga mål för vedergällning.
För ett relativt fredligt land som Sverige utan stormaktsambitioner skulle det, i historiens ljus, räckt hela vägen för en fredlig existens. I sjäva verket skulle Nato ätit ur handen på oss eftersom vi stått för ett effektivt lås i nordeuropa och Östersjön.
Nu blev det inte så och vi kanske inte helt och hållet ska lasta syltryggarna som lade ner det Svenska atombombsprogrammet. De kunde svårligen förutsäga att de skulle följas av ännu värre politiker som saknade varje form av anlag till fosterlandskärlek.

Som läget är nu är det i princip för sent. Idag kommer de reella hoten från ett håll som inte låter sig hotas med nukleära medel. En invasiv stenåldersreligion atombombar man inte bort, den får rensas ut med precisionskirurgi.
Dessutom, och detta är väl värt att tänka på, vem av våra nuvarande politiker och militära tjänstehen tycker ni är redo att trycka på knappen?